Vem: Tränare och förbundskapten för damlandslaget i fotboll sedan hösten 2012.
Var: Svenska fotbollförbundet, Friends arena, Solna.
När: December, 2012.
Den officiella EM-bollen har äntligen anlänt till Svenska fotbollsförbundets lokaler i Solna.
– Känn själv, säger Pia Sundhage och skickar den genom luften över det blanka konferensbordet.
Vår nya förbundskapten gillar bollen. Men den lite strävare strukturen ger henne också en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
– Jag tror att spelarna kommer fastna på den i början när de ska göra dragningar.
Pia Sundhage tar tillbaka bollen. Hon kan helt enkelt inte låta den vara. Det är som att se en erfaren snickare stryka handen över en bit obearbetat trä, på samma gång kärleksfullt och nonchalant. Ett dött föremål som ruvar på oändliga möjligheter.
Den 28 juli kommer bollen att högtidligt vara placerad för avspark inne på nybyggda Friends arena strax intill. Då spelas finalen i sommarens fotbolls-EM för damer och självklart är det Pia Sundhages mål att Sverige ska spela den.
Många experter menar att det är en skandal att hon inte fått erbjudandet om att ta över vårt landslag tidigare. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för några år sedan att orsaken var att det manligt dominerade Fotbollsförbundet varit rädda för en stark kvinna med så tydliga egna idéer om fotboll och ledarskap. Och att de velat ha galjonsfigurer för damfotbollen som var mer ”fotogeniska och heterosexuella”.
Efter att Pia Sundhage tagit världens bästa landslag, USA:s, till OS-guld både 2008 och 2012 blev det naturligtvis omöjligt att förbigå henne en gång till.
– Jag har haft det fantastiskt i USA, och jag ska inte sticka under stol med att EM på hemmaplan var helt avgörande för att jag skulle ta jobbet. Jag spelade ju själv VM här hemma 1995 och nu är fotbollen så mycket bättre och större. Jag kan bara ana hur spännande det kommer att bli. Borta bra, men hemma bäst. Det känner jag verkligen. Det är skönt att komma hem till familjen och till ”lagom” igen.
Pia Sundhage är uppväxt i Marbäck utanför Ulricehamn med två bröder och tre systrar.
– Jag har alltid stått mina syskon väldigt nära. Tyvärr är mamma och pappa borta, men vi pratar väldigt mycket om våra föräldrar. Och ju längre tiden går desto högre upp på piedestalen sitter de.
Mamma var servitris och pappa busschaufför. Pia Sundhage har beskrivit sin barndom som ”fri från uppfostran”. Det viktigaste var inte att sköta sig, utan att ha roligt. Och den viktiga frågan när hon kom hem från en fotbollsmatch var inte heller vad resultatet blev, utan ”hade du roligt?”.
Under den tv-sända Fotbollsgalan i höstas överraskades Pia Sundhage med en gitarr på scenen. Utan att blinka rev hon klockrent av Dylans ”The times they are a-changin’”. Det visar sig vara från mamma Karin som det musikaliska arvet kommer.
– Min mor hade 15 syskon och fyra halvsyskon. Hon drömde om att få spela piano, men kom från en arbetarfamilj och hade naturligtvis inte råd. De fick plocka blåbär och allt det där för att överleva. Men hon var alltid noga med att släppa in musiken i hemmet. På ålderns höst köpte hon en flygel, fast hon aldrig lärde sig att spela. Jag tror det var en symbolhandling. ”Nu har jag råd att köpa musik.” Vi barn fick hoppa på det istället.
Rättvisetänkandet genomsyrade allt hemma hos familjen Sundhage. När mamma stekte pannkakor fick alla lika många, även hunden Bosse. Pia och syskonen utvecklade ett system för sina lekar. Var och en fick vara chef i 20 minuter. Närmaste syrran valde alltid ridning, brorsan konduktör. När det var Pias tur förvandlade hon sig till den brasilianske megastjärnan Pelé och drog igång matchen med dörrkarmarna som mål.
Och för att få börja spela i Marbäcks IF var en tränare tvungen att förvandla Pia till ”Pelle”. Det fungerade i tre år tills ett motståndarlag avslöjade att ”Pelle” egentligen var tjej och hon fick sluta.
När Pia var 11 år och familjen flyttade in till Ulricehamn gick det bättre, där fanns ett damlag. Pia utmärkte sig direkt och redan som 15-åring gjorde hon debut i A-landslaget, där hon sedermera tog två EM-silver, ett EM-brons och ett VM-brons. Med Jitex vann hon fyra SM-guld. Hon hamnade på svenska frimärken redan 1988 och har blivit utsedd till världens sjätte bästa kvinnliga spelare under 1900-talet.
Men hon har, bortsett från några månader som proffs i Italien, aldrig fått någon lön under spelarkarriären.
– Man fick skor och benskydd och milersättning. När jag jobbade som lärare på folkhögskola och hade elva mil enkel resa mellan Markaryd och Växjö till träningen fick jag fyra vinterdäck.
Pia Sundhage spelade sin sista säsong för Hammarby och för landslaget 1996. Efter 26 år som aktiv. Hon klev av planen i tårar, förkrossad över att livet som spelare var över. Det tog månader att komma över sorgen. Tills hon bestämde sig för att istället bli världens bästa tränare. Den 7 januari i år mottog hon priset på FIFA:s gala i Zürich… (XXX Förhoppningsvis! XXX)
Att gå på galor är det värsta hon vet.
– Alla de här inbjudningarna… Jag känner mig obekväm i alla sådana sammanhang. Ställen där det inte är overall på, enkelt uttryckt.
Pia Sundhage skrattar.
– ”Vad ska du ha på dig?” frågar folk oroligt. Inte fan vet jag. Då lånar de ut kläder som tur är. Men jag skulle aldrig gå, eller ge intervjuer för den delen, om det inte var för damfotbollen. Jag vill nå ut med budskapet. Och så är det förstås bra med lite fler kärringar i tv…
Vid presidentfjäsk går gränsen. Efter OS-gulden ville både Bush och Obama bjuda in laget och Pia Sundhage till mottagning i Vita Huset. Hon tackade nej och åkte hem till Örebro.
När Pia Sundhage först kom till USA blev spelarna förvirrade över hennes ledarskap.
– De var vana vid att tränarna skällde och sa ”This is not good enough!”. De ville att jag skulle säga vad de gjorde för fel i sitt spel. ”Det vet du väl bäst själv”, sa jag. Men på sätt och vis ställde jag ännu högre krav på dem. Jag förväntade mig att de skulle ta ansvar för sin egen fotbollsutveckling. De ska inte behöva någon morsa eller farsa vid sidan av planen.
Istället har Pia Sundhage alltid – parallellt med stenhård teknikträning och spelanalys – fokuserat på laget, gemenskapen, glädjen. Tagit med sig gitarren in i omklädningsrummet inför viktiga matcher.
– Det finaste omdömet någonsin har jag fått från USA:s stora stjärna Kristine Lilly: ”Your passion for soccer is contagious”. Min passion för fotboll är smittsam.
Åren i USA, och de ständiga resorna runt världen, var ofta slitsamma, inte minst för förhållandet med tidigare sambon Marie. Men Pia Sundhage ångrar inget.
– Jag har aldrig känt mig ensam för jag har spelet med mig.
Hon ler och drar handen genom håret.
– Ja, jag vet att det låter patetiskt. Men den där klassiska ”hotelldöden” har jag heller aldrig känt av. Det har jag vänt till något skitbra. Jag får frukost, lunch och middag, vet var jag ska sova och vad jag ska göra nästa dag.
Pia Sundhage plockar åt sig EM-bollen igen. Kickar gärna en stund för att fotografen ska få sina bilder. Total kontroll, trots vinterkängorna.
– Mitt kick-rekord…? Sextusensexhundrasjuttio. Jag satte det på Hammarby Kanalplan vid en inställd match. Som pensionär ska jag nog slå det. Ja, okej. Det lovar jag.
Efter intervjun ska Pia Sundhage få några dagars välförtjänt vinterlov innan ett läger med landslaget tar vid. Då ska hon stänga av telefonen, skotta snö på lantstället i Spersboda och kanske bygga lite. Fast det är klart, ”en massa fotbollsvideor i lugn och ro” blir det också.
Jag påminner Pia Sundhage om hennes gamla hund, boxern hon döpte till Cruyff-Pelé-Beckenbauer efter sina största idoler. Har passionen för fotboll aldrig gått för långt?
– Nja… I så fall har jag glömt det. Jag har en osedvanligt bra förmåga att glömma det som varit dåligt. När Cruyff-Pelé-Beckenbauer inte fattade vad han skulle göra så studsade han omkring och viftade på svansen. Struntade i saken och gick vidare. ”Du är som din egen boxer när något är lite krångligt”, säger min syster.
Pia Sundhage skrattar igen.
– Visst kan jag vara väldigt allvarsam ibland, men jag vill alltid försöka se det som är kul och gott och bra i saker. Jag hoppas innerligt att jag aldrig blir bitter. Människor som är bittra och besvikna är det värsta jag vet. De är så tråkiga. Har de dessutom makt är de farliga.