Vem: Vice generalsekreterare, FN.
Var: Privat våning i New York.
När: September, 2013.

Vi förklarar vem vi ska träffa och för en millisekund höjer den uniformerade dörrmannen på ögonbrynen. Vi visas in i en diskret lobby och vidare till en säkerhetsvakt bakom en disk av marmor. Den mörka kostymen spänd som ett korvskinn över musklerna. En telefonlur lyfts. Nick – vi är väntade. Hissmannen tar vid.

Väl uppe på rätt våning finns inga namnskyltar på dörrarna, bara nummer. Men Jan Eliasson står redan och väntar.

– Välkomna, kom in!

Vakna ögon, varmt handslag. En självklarhet i rösten. Men tröttheten som en skugga över kinderna.

– Ni förstår, att ta emot er här hemma är egentligen emot alla FN:s säkerhetsregler…

Han slår ut med händerna. Visar in oss i våningen.

– Men jag ville verkligen ta emot er. Icakuriren är en fin tidning med stor räckvidd och som täcker hela landet. Vi hade den i mitt hem när jag var barn.

Egentligen skulle vi ha träffats i FN-skrapan nere på Första avenyn några dagar tidigare, men mötet fick bokas om. Obamas och Putins rävspel om Syrien befann sig i sitt mest kritiska skede.

Nu får Jan Eliasson istället offra sin enda lediga timme på en lördag förmiddag. Vi får lova att inte ta några bilder som avslöjar var vi befinner oss. Inte heller skriva några detaljer om vad vi ser utanför de stora fönstren mot New Yorks imponerande skyline.

– Vänta, jag flyttar på den där.

Jan Eliasson makar undan en trave dagstidningar så att vi får bättre plats i den ljusa hörnsoffan. Visar upp en bild ur morgonens New York Times som ändå väcker ett visst hopp: FN:s fredsförhandlare Lakdar Brahimi mitt emellan USA:s och Rysslands utrikesministrar.

Jan Eliasson är vice generalsekreterare i FN, det vill säga nummer två efter Ban Ki-moon (som han just avslutat en telefonkonferens med). Hans särskilda ansvarsområde är de så kallade Milleniemålen, som bland annat går ut på att utrota fattigdom, ge alla barn rätt till skola och verka för en hållbar värld. En nätt uppgift – särskilt med tanke på den katastrofartade utvecklingen i Syrien under hösten.

– Det har varit mycket, mycket intensivt de senaste veckorna, säger Jan Eliasson. Tidsskillnaden mot Damaskus gör att det blir många samtal vid 4-tiden på natten. Särskilt dramatiskt var det när Åke Sällström och hans team med vapeninspektörer blev beskjutna. Helgerna har tappat sin signifikans.

Han suckar lätt.

– Kriget har pågått i två och ett halvt år. Det är mycket frustrerande. Hundratusen döda, två miljoner flyktingar utanför landet varav en miljon barn. Fyra miljoner flyktingar inom landet. En oändlig förstörelse och ett djupt hat som har växt mellan de olika grupperna och som sprider sig till omgivande länder, framför allt Libanon. Jag hoppas att säkerhetsrådet äntligen tar sitt ansvar och visar en väg framåt.

På frågan om när hans tålamod tar slut skakar Jan Eliasson på huvudet. Nej, han tappar aldrig fattningen, även om han kan ”ha en vulkan i magen”.

– Du får aldrig ge upp. Det måste finnas en väg. FN är ett uttryck för världens hopp och förväntningar. Då känner jag ett stort ansvar att arbeta för det även i uppförsbacke.

Luftkonditioneringen brusar från vardagsrumsfönstren. Ett skydd mot den kvävande sensommarvärmen utanför, men polissirenerna och det allmänna New York-larmet tränger igenom.

– Hör ni!? Ljudnivån i den här stan är otrolig. Gatan kan vara tom mitt i natten, men de kör ändå med sirenerna på högsta decibel. Som att de gör det till en sport.

FN-högkvarterets placering är på flera sätt ironisk. Inte minst med tanke på amerikanernas långa tradition av att vägra kompromisser och ta världens konflikter i egna händer. Stans invånare – annars så stolta över sin mångkultur – ogillar dessutom FN eftersom organisationen ses som fientligt inställd till Israel. Knappt 17 miljoner dollar i sammanlagd skuld för obetalda parkeringsböter bättrar inte på ryktet. ”Många tror att diplomaterna gör föga mer än att köra runt och parkera olagligt hela dagarna”, konstaterar New York Times i en artikel några dagar tidigare. Egyptierna sägs vara de värsta syndarna.

Som svensk är det lättare (och inte bara för vi väljer att betala våra ”parking tickets”). Vår tradition av internationell diplomati är högt respekterad. Invid FN-högkvarteret ligger Dag Hammarskjöld Plaza, som också rymmer det mäktiga monumentet över Raoul Wallenberg.

– Ja, mannen på väggen där har i hög grad definierat FN, säger Jan Eliasson och pekar på ett porträtt på Hammarskjöld (ett på Wallenberg hänger faktiskt snett mitt emot). Han stod alltid för fredlig lösning av tvister och var allmänt nyskapande – den internationella tjänstemannen som tjänar FN-stadgan snarare än att representera sitt eget land. På det personliga planet märker jag att vårt svenska informella och icke-hierarkiska arbetssätt är framgångsrikt.

 

Jan Eliasson är uppväxt i stadsdelen Kålltorp i Göteborg. Mamma var sömmerska, pappa metallarbetare och fackligt aktiv.

– De var otroligt viktiga för mig. Kärleksfulla, starka. Jag fick med mig klara, grundläggande värderingar om allas lika värde, om att tala sanning och reagera mot orättvisor. Många talar om min enkla bakgrund – och visst var det så – men det var inga umbäranden. Det viktigaste var den kompassriktning de gav mig. Jag märker att jag i mina tal citerar mina föräldrar lika mycket som Palme och Hammarskjöld.

Det fanns en bokhylla. De viktigaste arbetarförfattarna – och så ”Tidens lexikon”. Före tolv års ålder hade Jan plöjt en stor del av de 3 200 tunna bladen, med ficklampa under täcket för att inte störa i enrummaren.

Han var den första i familjen som fick utbildning och valde elitmiljöer rakt igenom: Hvitfeldtska gymnasiet, utbytesår i USA, Sjökrigsskolan och Handelshögskolan.

Från sitt nuvarande arbetsrum har han en magnifik utsikt över pråmarna som glider fram längs East River. Då kommer minnena från Göteborg tillbaka. Men klassresan har aldrig känts komplicerad.

– Nej, den är en stor rikedom för mig. Jag känner mig hemma i alla miljöer. Jag vet hur människor har det och känner en intensiv samhörighet med alla. När jag var på UD var det viktigt att tala även med städerskan och vaktpersonalen. När jag som utrikesminister sommaren 2006 skulle evakuera 8 500 svenskar från Libanon tillbringade jag mycket tid uppe i växeln med de telefonister som försökte få tag i alla anhöriga. Jag ville inte bara ta emot chefer på mitt fina ämbetsrum i Arvfurstens palats.

 

Det var den 12 november 1980 som Jan Eliasson, efter några år på UD och på ambassaderna i bland annat Paris och Bonn, fick det avgörande telefonsamtalet. Olof Palme ville ha honom som rådgivare i sin medling i kriget mellan Iran och Irak.

– Det var min första skola i diplomati, det var där jag lärde mig att sitta i storpolitiska sammanhang och medla. Även om det var en annan tid, med kalla kriget, känns det fortfarande levande för mig. Jag har ganska gott minne och förde länge dagbok med noggranna anteckningar. Det har hjälpt mig mycket.

Det finns en rad viktiga egenskaper en förhandlare måste besitta. Förutom gedigen kunskap om konfliktens historia och en känsla för timing – diciplin och iskyla. Att redan i sitt första uppdrag ställas öga mot öga med den irakiske diktatorn var omtumlande.

– Jag har nog tillbringat 25 timmar med Saddam Hussein, säger Jan Eliasson. Och när jag var där 1989 visste jag ju vad som hänt i Halabja. Det var ett moraliskt dilemma att tvingas ha ett korrekt förhållningssätt till någon som gasat ihjäl 5 000 barn, kvinnor och män av sin egen befolkning. Då fick jag stålsätta mig och tänka: ”Mitt jobb är att få fram en fredlig lösning. Det är han som bestämmer om att hans barn och unga ska fortsätta gå ut i krig mot Iran.”

Vid ett tillfälle höll det på att gå riktigt snett.

– Saddam hade för en gångs skull en dålig tolk, som började med att fråga: ”Are you going to give your speech first?”. Jag blev helt ställd! Jag sa: ”Mister President, jag planerar inte att hålla något tal, jag skulle vilja att vi diskuterade vissa frågor…” Mitt svar blev antagligen också felöversatt, för Saddam tolkade det som att jag inte ville prata. Han bara satt där med sin cigarr och stirrade på mig. ”Så vilken är din viktigaste fråga?”, sa han till slut. Jag tänkte ”Herregud, det här är fel, man måste värma upp i en sådan här situation!” Men Saddam insisterade. Så jag tog min viktigaste fråga, den om huruvida han gick med på att gå tillbaka till den internationellt erkända gränsen vid en fredsuppgörelse. Tre minuter efter att vi satt oss ner!

Jan Eliasson skrattar.

– Han besvarade inte frågan, utan gick in en halvtimme lång utläggning om Iraks historia och Irans aggressioner. Sedan tog han med mig in ett kartrum, plockade fram en lång pekpinne av elfenben och visade hur långt inne i Iran hans trupper befann sig – och vilken uppoffring det skulle vara för honom att dra sig tillbaka.

Sedan dess har Jan Eliasson medlat i flera av de stora världskonflikterna. Det han fick se av lidande och döende barn i Somalia 1992 trotsar all beskrivning. Även Myanmar (Burma) samma år gjorde starka intryck.

– Det handlade om samma sak då som nu, rohingya-flyktingar. De befann sig på Bangladesh-sidan i stora läger och jag besökte platsen där en sex till åtta meter hög cyklonvåg hade svept in sommaren före. 120 000 människor dränktes på 45 minuter. Det var en oerhört stark känsla. När man analyserade vilka som dött var det de fattiga, de som vågat plantera sitt ris på mark som låg så lågt att den inte ens fanns med på kartan. I Haiti var det de som bodde i trähyddor som dog, medan de som haft råd att bygga i sten klarade sig. Så är det alltid. De fattigaste drabbas oavsett om det är naturkatastrofer eller katastrofer som är ”man made”.

 

En knapp timme har gått. Det är dags att runda av. Jan Eliasson ska försöka ta sig tid att gå och simma – han måste hålla kroppen igång för att orka. Men han poserar villigt i de vinklar fotografen lyckas hitta. Säger att det känt skönt att få le lite för omväxlings skull.

Han lider inte nämnvärt av säkerhetsbegränsningarna eftersom han är ”så van”. Men exakt hur låst är han? Får han slinka ner till delin runt hörnet och köpa en pizzaslice på kvällen?

– Nej, det får jag inte. Spontana saker är svåra, då måste jag ringa så att de kan hämta mig. Visst kanske jag syndar någon gång om det bara är tvärs över gatan.

Jan Eliasson skrattar, men blir snabbt allvarlig igen.

– Har man jobbat med Olof Palme och Anna Lindh förstår man att allt det här är nödvändigt. Jag tar det på allvar.

Rädd är han aldrig, säger han. Man får inte låta sig skrämmas eller provoceras – då har man lockats i en gillrad fälla.

– Privata rädslor är annan sak. De handlar om att att det måste gå bra för familjen. Livet är som att gå på nattgammal is, man får vara tacksam för varje dag.

Just nu har han dåligt samvete, säger han med en blick på armbandsuret. Han har en stående tid för ett längre samtal med hustrun Kerstin på lördagar klockan 11, det var för en hel timme sedan.

– Jag får skylla på dig – eller Syrien… Men jag har lärt mig det här med sms också. Det blir mycket bilder på barnbarnen. Det är viktigt att hålla kontakten med familjen, den är min stora rikedom och glädje. Där står förresten hela mitt gäng!

Vi får inte ta några bilder på fotografierna som står på hyllan i vardagsrummet (”då blir det ett hemma hos-reportage”). Det största är ett svartvitt bröllopsporträtt på de egna föräldrarna. Ett annat visar Jan Eliasson och Kofi Annan tillsammans, liksom ett med Ban Ki-moon. Och så de tre barnen och sju barnbarnen på familjära vardagsbilder. Han är både morfar och farfar, men inte typen som ligger på golvet och bygger lego.

– Jag är bra på att berätta historier som jag hittar på själv. Det har jag gjort med barnen och nu med barnbarnen.

– Vad de handlar om? Haha! Då kommer de tycka att jag blir för privat… Men okej. Jag har en cowboy i Vilda västern som heter Joe Smith. Så de vill att jag berättar ”Smith-sagor”. Det är oftast en bov som vill skada den snälle cowboyen, men så kommer en liten flicka eller pojke – beroende på vem jag berättar för – och räddar honom. Den har jag 30-40 varianter på, jag tycker det är roligt att låta sagorna växa fram. Jag älskar barn. De är så fantastiska, så kloka och känner ofta instinktivt vad som är rätt och äkta.