Vem: Artist och låtskrivare.
Var: Gräfsnäs.
När: Augusti, 2011.
Olle Ljungström själv skulle troligen resa ragg inför tanken på att vara med i ett inredningsreportage. Men låt oss hoppas att någon av landets alla helgbilagor vågar strunta i en enda vitpustad, själlös brommavilla och gör ett försök att få dokumentera hans fantastiska hem i Gräfsnäs utanför Alingsås.
– Alltså… Det här ett av livets ständiga trätoämnen… Vart tog cigaretterna vägen?
Husets ägare fladdrar förbi i morgonrock och tofflor. Ställer sig för tredje gången framför väggen bakom kaminen, som är täckt från golv till nock med egna målningar och vildsinta skisser. Han kliar sig i den nyvakna frisyren.
– Jag gör nog så här… äter frukost och tar en dusch… så kan väl ni… sålänge…
Övriga väggar i det lilla trähusets vardagsrum upptas av bokhyllor, arkivlådor, fotografier, vykort, krucifix och gamla reklamaffischer. På möblerna sitter små lappar från vänner upptejpade: ”Till Olle med kärlek. Tack för en rolig kväll”. Ett paraplyställ rymmer fem kroknade golfklubbor och ett luftgevär. Längs taket en tvättlina med underkläder på tork.
– Det har varit så mycket ett tag nu… Vill ni ha te?
Det visar sig bra att tacka ja till te. Det ska ta ungefär en timme innan Olle Ljungström ätit sina smörgåsar, läst sportsidorna i Alingsås Tidning, hittat ciggen och duschat med öppen dörr. Mellan varven kommer han och småpratar, ställer frågor och berättar anekdoter om livet på landet.
Han säger sig alltid vara glömsk och osammanhängande. Men de senaste veckorna har alltså varit extra turbulenta. I dagarna kommer en praktbiografi om hans liv med titeln ”Jag är både listig och stark”. Egna texter varvas med intervjuer och kärleksförklaringar från vänner och kolleger. Tillsammans med fotografier, skisser, låttexter. Samtidigt har han äntligen fått motta det prestigefyllda Cornelis Vreeswijk-priset. För att han inte är en duktig dussinartist utan ”en frispråkig fan, en poetisk primadonna och en melodiernas mästare”, enligt motiveringen.
Till råga på allt fyller han 50 år dagen efter vår intervju.
– Helst av allt hade jag bara velat åka iväg någonstans. Men jag har förstått att det är en massa folk på väg hit, att något är i görningen… Och det blir väl kul när det väl är i gång… Och så har jag min övervåning om jag behöver fly ett tag…
Olle Ljungström är uppväxt på Svartsö i Stockholms skärgård. Hans mamma beskriver honom i biografin som en intensiv känslomänniska redan som barn. Det finns ingen hejd på vad han orkar och förmår. ”Sådant som inte roar honom gör han över huvud taget inte”. Hon blir bekymrad, men lugnas av mormor: ”Olle blir något stort, han har något alldeles speciellt och hans hjärna arbetar med viktigare saker”.
Som 16-åring bildar han sitt första band, Rotten Group, som vid tiden för första albumet 1979 byter namn till Reeperbahn. Med andra albumet “Venuspassagen” två år senare slår de igenom och blir förebilder för den del av den unga generationen som längtat efter en smartare och svalare popmusik, eller som tröttnat på punkvågen. En större publik upptäcker också Reeperbahn när de medverkar som det fiktiva, übercoola bandet Nürnberg 47 i Staffan Hildebrands kultfilm “G – som i gemenskap”.
– Det visar sig att folk som jag lärt känna nu i riktigt vuxen ålder trodde att vi i Reeperbahn var sådana där hopplöst coola typer som bara gick runt i solglasögon och knappt pratade svenska.
Olle stryker bak det våta håret längs huvudet och rättar till kragen under tröjan. Vi sitter nu på rangliga plaststolar i skydd för solen under ett plommonträd på baksidan av huset.
– I själva verket var vi allihop ganska blyga. Jag hade, och har fortfarande, jättesvårt att prata inför andra människor.
Efter fem intensiva år splittras Reeperbahn och Olle Ljungström tröttnar på musikbranschen. Jobbar som modell och copywriter och bor en tid i London. Efter många turer börjar han sin framgånsrika solokarriär 1993 med albumet ”Olle Ljungström” och gör ytterliggare sex skivor de kommande tio åren. Låtar som ”Norrländska präriens gudinna”, ”Kaffe och en cigarett” och ”Jag spelar vanlig” blir klassiker. Melodierna drabbar omedelbart. Texterna är underfundiga, vemodiga, smarta och skenbart enkla.
Men hans livslånga missbruk av alkohol och droger eskalerar och under mitten av 00-talet är Olle Ljungström i stort sett borta från offentligheten. Vändningen kom för två år sedan med albumet ”Sju” och flytten från Stockholm till Gräfsnäs. Här bor han nu, drogfri, med flickvännen Cecilia.
– Alla här har varit välkomnande. Efter 20 minuter kom närmaste grannen Karl-Erik och hälsade och vi började prata Sjostakovitj. Runt sjön här, Anten, finns en konstförening som heter KonstAnten och som jag har gått med i. Då öppnar man sitt hus under en konstrunda varje år i september och visar sina grejer. Som en av ortens kändisar har jag rönt ett visst intresse.
Vardagen är lugn, förklarar han.
– Jag äter frukost ganska länge. Jag har så dålig aptit så jag måste utnyttja morgnarna när jag är som hungrigast till att få i mig så mycket näring som möjligt. Sedan går jag ut ett tag och promenerar. Sedan målar jag, eller spelar, eller tittar på tv. Och så åker jag moppe. Jag har en som är assnabb.
Lokaltidningsnotisen som finns uppsatt på kylskåpet syftar alltså på honom? ”Moped började brinna i Gräfsnäs”.
– Ja, säger han med sitt hesa skratt. Det var min förra moppe. Den läckte bensin och tändstiftet hade skruvat ur sig utan att jag märkt det. När jag skulle kicka igång sköts det ut ur cylindern, och skulle gått rakt genom kroppen om jag varit i vägen. Det blev fem meter höga lågor och brandkåren fick rycka ut. Jag gömde mig bakom ett träd…
Olle Ljungström har en sällsam dragning till osannolika olyckor. Under en fotografering inför förra turnén skulle han fotograferas på en stege när den brast. Han föll en meter, men bröt båda fötterna och fick spela i rullstol. I somras, hemma hos vänner, brast trädgårdsstolen han satt i. Olle ramlade ur, rakt på en låda med barnleksaker, och bröt tre revben.
Många av skadorna har varit självförvållade, eller indirekt orsakade av drogmissbruket. År 2002 hade Olle Ljungström en sådan dödslängtan att han bestämde sig för att följa med konstnären Pål Hollender för att göra en dokumentär om talibanernas Afghanistan. Han skadades och chockades svårt när en bilbomb exploderade utanför hotellet de bodde på. Innan dess ska han ha lyckats stå naken inför, och vanhedra, självaste talibanledaren Mulla Omar.
– Pål hade tagit kontakt med folk i Kandahar för att få en intervju med honom. Sedan var Pål och tolken och livvakterna ute på stan när det knackade på mitt hotellrum. Jag hade duschat och öppnade i shorts och utanför stod ett gäng talibaner. Det föranledde en enorm skandal och vi fick en timme på oss att lämna stan. Jag fattade aldrig att Mulla Omar var med där, men Pål påstår bestämt att det var så. Oavsett vilket är det ju en bra story…
Olle Ljungström har mer än en gång förfäktat tanken att det kanske är han själv som är normal, medan alla vi andra, kontorsslavar och rutinmänniskor, är de som är galna. Drogerna har hjälpt honom mota bort tomheten. ”Ska jag vara nykter bara för att överleva?” säger han i boken. “Sitta och ha tråkigt med människor som jag vill förinta tills jag känner ‘snälla, låt mig få svälja en stor möbel så att jag dör av obekvämhet’”.
Så vad händer om Cornelis Vreeswijk-priset nu gör honom verkligt folkkär och de börjar ringa från “Allsång på Skansen”?
– Ja… alla verkar ju göra vad som helst nu för tiden. Man fattar inte vilka gränsdragningar som finns. Gudrun Schyman är med i “Jakten på stenen” eller något sådant där… Inte så att “Allsång på Skansen” inte ska få finnas, men jag tycker att det är dåligt och töntigt och osmakligt. Så det vore väl kanske omoraliskt av mig att ställa upp…
Samtidigt lider han av alla förutfattade meningar om personen Olle Ljungström. Folk som tror att han är kriminell, eller uteliggare, eller obotligt promiskuös.
– Det är så många som tror att de känner mig, tror sig veta vem jag är. Jag får höra helt horribla saker. ”Kan vi komma på förmiddagen, eller nej – du går väl inte upp förrän vid sextiden?” Eller körkort, det är det ingen som tror att jag har. Eller att jag tycker om att titta på tv.
– Och många har nog uppfattningen att jag bara gillar storstadsgrejer och tycker allt lantligt är larvigt, vilket inte är sant. Jag är uppväxt i Stockholm och har levt i en väldigt stockholmsk värld, men det innebär inte att jag föraktar det andra.
Redan år 2000 sjöng han ironiskt om huvudstaden som Guds utvalda stad. Där ”Nån springer maran, nån rids av den och resten står på rad”.
Olle Ljungström visar på växthuset med tomater och gurkor som står längs sidan av en stor, vildvuxen gräsmatta.
– Jag funderar på att ha en get där.