Vem: Skådespelare.
Var: Kafé vid Kungholmstorg, Stockholm.
När: Maj, 2012.
År 2003 har Jonas Indes senaste relation kraschat. Han sitter vid datorn och dricker kaffe och skriver maniskt. Äter inte, sover inte. Vid ett tillfälle får han för sig att han absolut måste separera alla föremål i lägenheten från varandra. Goda saker i ett hörn, onda saker i ett annat.
Sedan infinner sig lugnet inom honom. Allt är bra igen. Bara en viktig sak återstår: för att rädda alla världens kvinnor måste han hoppa ut genom fönstret.
– Det var efter fönstersprånget som jag förstod att jag inte bara var alkoholist, säger Jonas Inde och stryker hunden Grimbo över huvudet.
Han har en mjuk röst, som fortfarande bär tydliga spår av norrländska. Vi dricker kaffe i solen på ett kafé och pratar om Utbildningsradions serie ”Jonas löfte”, som sänds i höst. En dokumentär i åtta delar där vi får följa Jonas i vardagen, och där han berättar om sitt liv och att leva som bipolär – det som tidigare kallades manodepressiv.
– Dokumentären kom till för att jag behövde pengar. Så var det faktiskt. Jag kollade privatkontot – tomt. Bolagskontot – tomt. Så jag la ut en tweet om det och skrev att jag får väl börja köra taxi.
En producent på UR såg inlägget och bokade in Jonas på ett möte.
– De skulle göra en serie på temat psykisk ohälsa. Men jag ville inte att det skulle bli så kliniskt, det handlar ju om människor. Och sedan tog lusten över.
Han insåg att han hade saknat att stå framför kameran under sina sjukdomsår.
– Visst är det egentligen roligare att vara med i ”hitte-på”-grejer. Men det här handlar om något viktigt. Det finns en stor okunskap om människor som gör dåliga saker.
Jonas Inde är född 1967 i Sundsvall, men uppvuxen i Umeå.
– Som barn var jag… levnadsglad. Jag ville bli idrottsman, men jag var för tunn och det var uteslutet med hockey. Jag gillade tennis, men Umeå var fel stad.
I dokumentären ger han glimtar från sin bitvis såriga uppväxt. Beskriver i raseri hur han kände sig tvungen att vara hela familjens både ”snuttefilt och clown”. Hur mamman gråter sig igenom nätterna och kräver att den 10-årige Jonas ska ligga bredvid henne som tröst. Han vill inte, men accepterar och ligger vaken medan hon snyftar under täcket. Åt pappan måste han tidvis fungera som äktenskapsrådgivare.
– Det här har absolut påverkat mig, säger Jonas Inde. Men inte värre än att jag kan leva ganska gott idag. Utan det där hade jag inte haft lika roligt med mitt skrivande – jag är ofta tacksam över att jag är lite galen. Men visst är sjukdomen arvegods. Min mamma hade också diagnosen bipolär. Men… framför allt var hon min mamma.
Din mamma dog för ett par år sedan. Hann du prata med henne om din uppväxt?
– Hon var väldigt sjuk de sista åren… Jag försökte, men det gick inte.
Kan du säga att du ändå försonats?
– Saker som försoning och förlåtelse ska man vara ödmjuk inför…
Jonas Inde tystnar och ser bort över den soldränkta gatan. Lägger in en snus.
– Man kan inte bara rycka ner en självhjälpsbok från hyllan och tro att allt blir bra. Det är inte alltid försoning är möjlig, men livet går vidare ändå. Det är lätt att bli sin egen baneman. Det händer ofta att människor som förnekar sina sår från barndomen gör det för att de blivit likadana själva.
I 14-årsåldern testar Jonas Inde alkohol för första gången. Blandar renat och cola. Det smakar vidrigt, men känslan är omedelbar och underbar. Det blir tyst och lugnt i huvudet. Det är kärlek.
– Alkoholism har inte så mycket med alkohol att göra. Det är en bristsjukdom. En tomhet som fylls. Friska människor slutar dricka när de börjar mista kontrollen, men jag ville dit. Med alkoholen tyckte jag mer om mig själv och andra.
Som 18-åring flyttar Jonas Inde till Stockholm och får jobb på ett filmbolag. I samma veva upplever han sin första psykos.
– Men den gången lyckades jag sova bort den.
1990 får han sin första roll i ungdomsprogrammet ”Sputnik” och strax efteråt bildar han Killinggänget tillsammans med Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Robert Gustafsson, Martin Luuk och Andres Lokko.
Under nästan 15 års tid dominerar Killinggänget den svenska humorscenen. Blir både folkets och kritikernas älsklingar med ”Glenn Killing i manegen”, ”Nile City 105,6” och ”Percy tårar”. Jonas Inde skriver manus och spelar karaktärer som smörsångaren Loke Martinzon och den lätt trögtänkte hårdrockaren Tommy Bohlin.
Hela tiden brottas han med sin ångest. Han fortsätter att självmedicinera med alkohol och droger, och inser att han är missbrukare. Han bestämmer sig för att sluta och ersätter missbruket i vuxen ålder med sitt tennisintresse.
– Jag tränade 4-5 gånger i veckan och tog veteran-SM-brons i dubbel. Folk har förklarat att man inte ska kunna bli så bra på tennis när man börjar vid 28 års ålder. Det var besatthetens kraft.
Tennis, hur stenhård träningen än är, kan inte hålla en bipolär sjukdom i schack hur länge som helst. Men Jonas Indes fysiska form kan ha räddat hans liv när han under psykos, söndagen den 31 augusti 2003, hoppar ut genom sitt fönster på tredje våningen. Bara hälften av alla människor överlever fall en sådan höjd, enligt statistiken. Kort före detta hade Killinggänget färdigställt långfilmsserien ”Fyra nyanser av brunt”. Jonas Inde mådde så dåligt att han bara har vaga minnen från inspelningen.
Han minns inte heller själva språnget, men grannen i lägenheten under står i köket och ser honom flyga förbi. Jonas vaknar med spräckt skallbas och hjärnblödning på Karolinska sjukhuset tre dygn senare.
– Det var ganska enkelt för läkarna då att ställa diagnosen bipolär. Och även för mig som alltid varit skeptisk till psykiatriker verkade det rimligt.
Av läkarna får han Zoloft mot depressionen. Blir lugnare, eller snarare ”zonkad”. År 2004 bilar han med kompisen Martin Kellerman, känd för den tecknade serien Rocky, genom USA – en resa som finns skildrad i boken ”Too fast for love”. Jonas Inde skriver om hur de planlöst spelar biljard på varenda landsortssylta de passerar. Spelar bort pengar i Las Vegas. Men Martin är ändå diciplinerad, fortsätter att jobba och teckna, medan Jonas är fast i en destruktiv tankeloop. ”Apan”, som han kallar sin ångest, är ständigt närvarande. Liksom ”skamcancern”, som är barndomens återupplevda känslor av skuld och skam.
– Min mani fanns kvar. Så jag tog ett återfall och började självmedicinera med alkohol igen efter en nykter period på 10 år.
Först när han valde att prova en medicinering med litium hände något.
– Det är en lång inkörningsperiod och inget vidare för kistan… Men plötsligt en dag när jag var på väg från busshållplatsen till tennisen så klickade det till i skallen. Jag var tvungen att stanna till. Det var som något skräp i hjärnan hade försvunnit, som att snyta sig. Men inget rus, bara en befrielse.
Nu är Jonas Inde nykter sedan 2009. Han bor med sambon Marie och sonen som är 6 månader. Lever en dag i taget, skriver musik till det egna bandet Hundarna och har just avslutat en filminspelning i Jokkmokk.
Killinggänget bröt han med redan 2005, och meddelade beslutet genom att skicka ut ett uppmärksammat pressmeddelande. Det är först på senare år han faktiskt tyckt att skådespeleriet är roligt, och inte bara en genväg till bekräftelse.
– Det där avstängda i Killinggänget, den kirurgiska intellekthumorn, den kom nog inte från mig. Jag är ganska olik de andra.
Led du av den olikheten?
– Nja, jag är nog olik i alla sammanhang. Samhörighet känner jag starkast när man är två som sitter och snackar… Män i grupp – det är liksom ett snusk, och ofta kriminellt. En vuxen man ska inte tillhöra en grupp på det sättet tycker jag.
Hur känner du inför psykvården idag?
– Den är nödvändig för akut vård, men sedan ska man ut därifrån så fort som möjligt, det är min erfarenhet. Det sista man ska vara med en psykiatriker är privat, för receptblocket kommer fram på en gång. Senast berättade jag att jag hade haft lite svårt att sova och då var det direkt ”oj, jaha, då skriver jag ut Imovan”. Men det är en drog för mig, och en språngbräda in i missbruket! Hade jag inte haft min nyktra alkoholism i botten så vet jag inte vart min bipoläritet hade tagit mig.
Jonas Inde suckar, kommer på sig själv med att vara för kategorisk.
– Jag önskar bara att de vore lite mer försiktiga med receptblocket. Det finns säkert de som hamnar rätt direkt också. Huvudsaken är att man får komma tillbaka till ett värdigt liv. Det är vad det handlar om.