Om texten: Publicerad i Icakuriren inför jubileumsåret 2012, då Raoul Wallenberg skulle fyllt 100 år.
Söndagen den 9 juli 1944 klockan 17.21 klev Raoul Wallenberg på ett tåg i Berlin. Spänd, men vid gott mod. Han hade ju ett viktigt uppdrag – och kriget kunde inte hålla på mycket längre nu, trodde han.
Wallenberg hade ingen platsbiljett utan fick sitta på sina väskor i den trånga gången, med en nyinköpt, begagnad pistol gömd i innerfickan. Han var 32 år gammal och 176 centimeter lång, med bruna ögon och brunt hår som glesnade över huvudet.
Det är inte omöjligt att Wallenbergs tåg, med destination Budapest, någonstans i den europeiska sommarnatten mötte ett godståg på väg i motsatt riktning, mot ugnarna i Auschwitz. 29 godsvagnar fullastade med 2 000 ungerska judar. De sista av drygt 400 000 som gripits och deporterats från landsbygden och de mindre städerna. Kvar i huvudstaden Budapest fanns omkring 230 000 judar. Livrädda, hungriga, hatade.
De var dem som Wallenberg ville rädda, och han visste att det var bråttom.
De ungerska judarna hade i det längsta trott att de skulle klara sig undan Hitlers folkmord. Men den 19 mars 1944 förändrades allt. Då inledde tyskarna Operation Margarethe I. På bara några timmar dundrade Wehrmacht in i Ungern och ockuperade landet.
Tätt bakom invasionsstyrkan följde en kolonn av bilar från SS och Gestapo, anförda av överstelöjtnanten Adolf Eichmann. Han var några år äldre än Wallenberg och spensligt byggd, med tunna läppar och en röst som lät som en kulspruta. Enligt ryktet svag för både sprit och prostituerade.
Det var Eichmann som haft ansvaret för utrotningen av judar i alla tyskockuperade områden, en uppgift som han tagit på största allvar. Till och med Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, ansåg att Eichmann var ovanligt hänsynslös, ”besatt av tanken på att utrota varenda jude han kunde få tag på”.
När Ungern skulle ockuperas var det självklart vem Heinrich Himmler skulle välja för att leda utrensningarna. ”Skicka ner Mästaren själv”, ska han ha sagt.
Det första ”Mästaren” Eichmann gjorde vid ankomsten till Budapest var att överta ett vackert hotell med grönskande trädgård uppe på berget i Buda, där han kunde ha utsikt över stan. I sitt arbetsrum nålade han upp en karta över Ungern för underlätta planeringen.
För att vinna tid träffade Eichmann först företrädare för de judiska organisationerna. Försäkrade vänligt att han var intresserad av judisk kultur och snarast skulle besöka deras museum. Att bara de höll sig lugna hade de inget att frukta.
Det var alltså denne man som blev Wallenbergs huvudfiende under sex hektiska och vansinniga månader i Budapest. De träffades flera gånger.
När Wallenberg anlände till Budapest i juli 1944 hade Eichmann alltså redan lyckats deportera merparten av Ungerns judar. Omvärlden var pinsamt väl medveten om vad som höll på att ske.
Även USA hade i det längsta blundat för koncentrationslägren. Men i början av 1944 instiftade president Roosevelt tillslut en organisation kallad War Refugee Board, med uppdrag att försöka rädda krigsoffer i Europa. Till Budapest kunde man dock inte skicka en amerikan, eftersom USA formellt låg i krig med Ungern. Man bestämde sig för att hitta en svensk – som av en märklig slump skulle bli Raoul Wallenberg.
Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 på Lidingö i Stockholm, rakt in i den stora och mäktiga affärsfamiljen Wallenberg. Hans farfar Gustaf var bror till Marcus Wallenberg senior.
Pappan var sjöofficer, men dog i cancer tre månader innan Raoul föddes. Mamman blev ensam, och mor och son kom att stå varandra mycket nära.
Som barn beskrivs han som vetgirig och envis. Det sägs att ska ha läst de 35 volymerna av Nordisk Familjebok från pärm till pärm.
Farfar Gustaf la upp en rigorös studieplan för sitt begåvade barnbarn, med målet att han skulle få jobb i den mäktiga familjeägda Stockholms Enskilda Bank. Raoul skickades till USA och tog en arkitektexamen, som bäste student. Därefter följde ett halvårs praktik på en trävarufirma i Sydafrika, och därpå hos en holländsk bank i palestinska Haifa 1936.
I Haifa mötte han judar på flykt från Nazityskland och berördes starkt av deras öde. Han började också tvivla på sin tänkta yrkeskarriär. I ett brev till farfadern skrev han att en bankdirektör måste ”vara kall och cynisk. Jag tror jag har mer läggning att positivt verka för någonting än att sitta och säga nej åt folk.”
1937 dog farfar Gustaf och Raouls kontakter med de innersta kretsarna i familjen Wallenberg blev lidande. Han försökte sig på egna affärsprojekt som misslyckades, bland annat med import av japanska blixtlås.
Våren 1944 arbetade Raoul Wallenberg som utlandsdirektör på Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget. Vid tidpunkten var han både uttråkad och rastlös. Han talade engelska och tyska flytande, var uppfinningsrik och fullsprängd med energi. Han var en omvittnat god ledare i hemvärnet och hade enligt omgivningen en utmärkt skådespelartalang. Varför satt han fast i ett företag som handlade med äggpulver och sopphöns?
Slumpen ville att den amerikanska ambassaden i Sverige delade trappuppgång med Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget. Och en dag träffades Wallenbergs chef, en ungersk jude vid namn Kálmán Lauer, och War Refugee Boards representant Iver Olesen i hissen. Olesen bjöd Lauer på en cigarett och frågade denne om han kände till någon ung man med starka nerver och goda språkkunskaper som skulle passa för ett räddningsuppdrag i Budapest. Lauer hade själv släktingar som satt fast i Ungern och kom att tänka på sin kollega.
Wallenberg nappade direkt. Detta var en chans att äntligen få visa vad han kunde. Troligen blev han också uppmuntrad av sina mäktiga släktingar. Att Raoul gjorde en insats för judarna kunde bättra på familjens rykte, som var kraftigt solkat efter alla lönsamma affärer med nazisterna.
Blixtsnabbt sydde man ihop ett halvt om halvt hemligt upplägg: svenska UD gav Wallenberg ett diplomatpass. Amerikanerna satte in 200 000 dollar på ett konto som han fick disponera för sina omkostnader. Bara någon vecka senare var han på väg.
I Budapest hade svenska ambassaden sedan länge arbetat med räddningsaktioner, men med Wallenbergs energi och ekonomiska resurser blev de långt mer effektiva. Wallenberg lät trycka upp tusentals svenska skyddspass i gult och blått med Tre Kronor i relief, eftersom han visste att nazisterna imponerades av kungliga dokument. De delades ut med hjälp av 300 lokala judiska medhjälpare. Han köpte också byggnader i Budapest, som han förvandlade till skyddshus, barnhem och sjukhus.
Med sin trogne chaufför körde Wallenberg kors och tvärs över staden. Hotade, mutade och charmerade omvartannat höga myndighetspersoner för att de skulle respektera ”hans” skyddade judar. Vid åtminstone ett tillfälle bjöd han Adolf Eichmann på middag med efterföljande konjak i sin våning. Enligt ett vittne ska Wallenberg ha vunnit Eichmanns motvilliga beundran genom att stringent och respektlöst kritisera den nazistiska ideologin. ”Jag vill tacka er för en synnerligen trevlig och intressant kväll”, avslutade Eichmann. Men tillade varnande att ”olyckor kan alltid hända även en neutral diplomat.”
Läget i Budapest förvärrades när den fascistiska Pilkorsrörelsen, med tyskarnas hjälp, genomförde sin statskupp. Adolf Eichmann fick nu hjälp av lokala mördarmobbar som på nätterna samlade ihop grupper av judar och radade upp dem vid Donaus flodstrand, där de sköts ihjäl för att falla rakt ner i det iskalla vattnet.
Ju närmare ryssarna kom desto brutalare blev våldet. Eichmann hade bråttom. Och eftersom det ansträngda krigsläget gjorde att han inte längre kunde rekvirera tåg till Auschwitz skickade han iväg tusentals judar som fick gå till fots längs vintervägarna, utan mat och kläder, mot Österrike. Wallenberg packade bilar fulla med mat och mediciner och körde efter i dödsmarschens spår. Gjorde vad han kunde. Tog småbarn ur döende kvinnors armar och satte dem på golvet i sin bil.
Inför julen 1944 skriver Wallenberg i ett sista brev till sin mamma att hans ”överbelastning med arbete är nästan omänsklig. Banditerna strövar omkring i staden, pryglar, torterar och skjuter människor”.
Hur många människor hann Wallenberg direkt och indirekt rädda? Bedömningarna varierar mellan 10 000 och 100 000.
När ryssarna till sist intog Budapest i början av januari 1945 var Wallenberg både utmattad och lättad. Hans uppdrag var över, men trots att han uppmanades att åka hem vägrade han. Han ville personligen övertyga sig om att Sovjet skulle respektera hans skyddslingar.
”Mästaren” Adolf Eichmanns öde är som hämtat ur en spionthriller. Med både skicklighet och osannolik tur lyckades han fly och gömde sig fram till år 1960, då han hittades i Buenos Aires av nazistjägaren Simon Wiesenthal. I en topphemlig operation kidnappades Eichmann av säkerhetstjänsten Mossad och fördes till Israel, där han dömdes och avrättades genom hängning 1962.
Men vad hände med Raoul Wallenberg? Istället för att hälsas som en hjälte av ryssarna greps han och fördes till skräckfängelset Lubjanka i Moskva i slutet av januari 1945. Teorierna om varför är många.
De amerikanska pengarna kan ha fått ryssarna att tro att han var amerikansk spion. Hans kontakter med Pilkorsrörelsen – och inte minst de tre telefonnummer till Adolf Eichmann som fanns i hans adressbok – kan ha fått dem att tro att han spionerade för tyskarna.
En annan teori menar att Wallenberg tystades eftersom han fått kännedom om den så kallade Katynmassakern, då den sovjetiska säkerhetsstjänsten i april 1940 avrättade över 20 000 polacker. En skandal man till varje pris ville mörklägga.
Via cellkamrater och vittnen vet man att Raoul Wallenberg var vid liv till åtminstone våren 1947. Då lyckades han få fram ett kort meddelande genom att knacka ett meddelande genom väggen: ”Vi förs bort”. Sannolikt avrättades han en tid senare.
Sovjetunionen förnekade länge all kännedom om Wallenberg. Men 1957, efter starka påtryckningar, erkände man att han suttit fängslad i landet. Ett plötsligt upphittat dokument påstods också bevisa att han dött i en hjärtinfarkt den 17 juli 1947. Det är den officiella hållningen än idag.
Wallenbergs närmaste anhöriga vägrade att ge upp hoppet så länge de levde och spenderade enorma summor på sökandet. År 1989 lyckades hans halvsyskon få KGB att lämna ifrån sig ett träskrin med diplomatpasset, kalendern och adressboken som Wallenberg använt i Budapest.
Ett fortfarande öppet sår inom svenska UD är insikten om att man troligen kunde fått Raoul Wallenberg fri. Det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, var livrädd för att stöta sig med sina mäktiga värdar. Vid en underdånig audiens hos Stalin år 1946 ska Söderblom ha sagt att han personligen var övertygad om att Wallenberg dött i en bilolycka – och att Sverige skulle nöja sig med ett officiellt uttalande om att Sovjet gjort vad de kunnat för att hitta honom. Stalin ska ha svarat med ett underfundigt leende och ett bloss på sin pipa.
Få svenskar har blivit så omskrivna och hyllade som Raoul Wallenberg. Han är en av USA:s endast sju hedersmedborgare. Det har skrivits otaliga böcker om honom (bara i år utkommer fem stycken) och gjorts mängder av dokumentärer och filmer.
Minst 30 minnesmonument har rests runt om i världen. Fem av dem i Ungern – där det högerextrema och antisemitiska partiet Jobbik makabert nog fick hela 17 procent av rösterna i senaste valet.
Huvudkällor: ”Raoul Wallenbergs sista dagar” (Alex Kershaw, Natur & Kultur, 2012) och ”Raoul Wallenbergs väntan på det stora uppdraget” (Ingrid Carlberg, DN, 15/1-2012).