Vem: F d toppchef i storföretag som Sandvik, Investor och ABB. Intervju med anledning av memoarboken ”Jag vill förändra världen”.
Var: Albert Bonniers förlag, Stockholm.
När: Oktober, 2011.
Han förklarar sig direkt vara ”fotografernas fiende nummer 1”. Det yviga svärandet ska rensas bort ur citaten, och hans assistent ska läsa igenom texten före publicering.
– Är det klart? Ska vi komma igång då?
Percy Barnevik lyfter sina mustaschliknande ögonbryn och skickar iväg en bestämd blick över bordet.
Den nu 70-årige före detta toppchefen bor till vardags i London, men är på besök i Sverige för att lansera sin nya bok ”Jag vill förändra världen”.
– Har du sett några av tv-intervjuerna med mig? undrar han skeptiskt.
Jag bekräftar att jag sett ”Skavlan” några dagar tidigare och Percy Barnevik bullrar fram ett skratt.
– En rolig prick! Jag kände inte till den här Skavlan, eftersom jag inte bott i Sverige på 24 år. Så jag kallade honom för Zlatan…
Titeln på memoarerna syftar på Percy Barneviks ”sista och viktigaste uppgift i livet”, ett biståndsprojekt i kolossalformat genom organisationen Hand in Hand.
– Jag hade besökt Indien kanske 50 gånger redan innan Hand in Hand, säger han. Jag hade sett sidenväverierna nere i söder, där det satt 10-åringar och jobbade, rödögda och med torrhosta. De hade fått silikoslungor av silkesdammet. Sålts av föräldrarna för en tusenlapp och fick inte gå i skolan. Det var fruktansvärt att se. Barnen är det som har triggat mig mest.
Hand in Hand startades som en litet biståndsprojekt av ett pensionerat rektorspar vid namn Olle och Gunnel Blomqvist. De gjorde en insats med skolbyggen i delstaten Tamil Nadu 10 mil söder om Chennai. År 2000 sökte de upp industrimannen Percy Barnevik för att be om hjälp. Tre år senare hade Barnevik tagit över – och omorganiserat – hela ledningen. Han inspirerades av de nya idéerna med ”hjälp till självhjälp” och så kallade mikrolån, som kunde hjälpa kvinnor att starta egna små företag inom exempelvis matförädling, boskapskötsel eller väveri.
– Herregud, tänkte jag. Går det att göra sådant för hundratals personer så varför inte för miljoner? Och så slumpade det sig så att jag just fått min stora berömda pension, om du minns?
Percy Barnevik skrockar. Det var år 2002 som skandalen briserade. Han hade fått 800 miljoner i engångsersättning efter åren som vd på ABB, vilket efter en återbetalning landade på den nättare summan av 250 miljoner.
– Där hade jag pengarna. Och jag hade nätverket i regeringen och företagskretsarna i Indien. Jag hade erfarenhet av att bygga upp stora verksamheter utomlands. Så jag rekryterade ett gäng och sa ”skit i pengarna, för de har jag, nu kör vi med full fart. Jag vill se en miljon jobb!”.
En mycket stark och driftig indisk kvinna vid namn Dr Kalpana Shankar värvades som projektledare. Och tills nu har Hand in Hand skapat 700 000 små företag framför allt i Indien, men även i Södra Afrika, Afghanistan och Brasilien. Och målet har växt – nu siktar Percy Barnevik på 10 miljoner jobb. Hans eget fältarbete har också allmer övergått till lobbying och påtryckningar för att få donationer via sitt stora internationella nätverk.
Vad säger du för att få dina rika kompisar att öppna plånboken? Spelar du på deras dåliga samvete?
– Nej, jag säger ”Titta, här kostar det 20 dollar att skapa ett jobb, istället för 1 000 dollar som på annat håll. En hel by kan bli som ett ’adoptivbarn’.” Det kostar 35 000 dollar. Byar i FN:s regi kostar tio gånger mer. Folk som familjen Rausing gillar att en miljon räcker så långt! De gillar effektiviten, att vi har koll på cashen. ”Hur kan det vara så billigt?” undrar de.
Percy Barnevik tillåter sig en konstpaus.
– Jo, för att vi inte har några västerlänningar som arbetar på fältet. En svensk familj som jobbar med bistånd i Afrika kostar 1,3 miljoner per år, en universitetsutbildad indier kostar 100 000. Vi har 50 000 frivilliga på fältet, men är bara ett dussin som drar in donationerna.
Är det befriande att slippa arbeta med maktens alla hannar numera? Ni stödjer ju bara kvinnor?
– Äh, det är krass verklighet. Jag gillar inte män som mottagare av mikrolån, men det handlar inte om att jag tycker att kvinnor är så jättefina. Det viktiga är att kvinnor inte dricker, inte spelar och inte överger familjen. De är ansvarstagande, vilket många män inte är.
Percy Barnevik är yngst av tre syskon och uppvuxen i Uddevalla. Fadern ägde ett litet boktryckeri och får en ömsint beskrivning i boken. Mamman var hemmafru, men hjälpte även till i familjeföretaget och ledde traktens husmorsgymnastik.
Den unge Percy Barnevik hängde ständigt i boktryckeriet och fattade snabbt att han kunde kränga pappersspillet till stans skrothandlare. Kronorna sattes in på bankboken i Uddevalla Sparbank.
– Pappa var hantverkare. Han älskade böcker, men var en för snäll affärsman. Han tryckte bland annat hembygdsböcker åt folk i trakten och det kunde ta ett par år innan han fick betalt. Men han försörjde vår familj, som blev något slags lägre medelklass. Och tryckeriet lärde mig företagande.
Percy Barnevik tog 1964 civilekonomexamen i Göteborg och fortsatte sedan med forskning vid prestigeuniversitet Stanford i USA. I slutet av 70-talet blev han vice vd på Sandvik och strax efter vd för Asea, där han drev igenom jättefusionen som blev till ABB (Asea Brown Boveri). Han har även suttit i styrelsen för globala företag som General Motors och Astra Zeneca.
Percy Barnevik och hustrun Aina förälskade sig redan på gymnasiet. Hon var söt och blyg, skriver han i boken, för ”kanske söker man sig till sin motsats?”. Under Barneviks karriär har Aina varit en ”vd-änka” som tagit hand om barnen, tjänstevillorna och ordnat representationsmiddagar.
Kan man säga att du i motsats till din egen pappa blev en bättre företagare än familjefar?
– Jag tänker inte sitta här gråtmild och säga ”förlåt att jag var borta för mycket”. Jag kan bara konstatera att om du tar ett sådant här industrijobb på toppen i världen, och måste resa 150 dagar om året, då kan du inte vara en ständigt närvarande, idealisk pappa. Nu tar jag igen det med mina sju barnbarn. När jag är i Sverige hämtar jag dem på dagis och skolan, vi byter böcker och så har vi gemensamma intressen i sådant som historia och geografi.
Men förhållandet och äktenskapet har du lyckats hålla ihop?
– I 53 år!
Percy Barnevik spricker upp i ett leende och drämmer näven i bordskivan så att kaffekoppen skallrar.
– Du kan fråga dig hur min sekreterare stod ut i 28 år. Stackarn fick följa med överallt, med dubbel arbetstid även hon. Hon skilde sig, men gifte om sig med samme man när hon till slut blev fri från mig. Jag förstår när han tittar snett på mig, jag berövade honom 20 års samlevnad!
Återigen det bullriga skrattet. Som just här faktiskt känns opassande hjärtligt.
– Men när det gäller min hustru och mina barn har jag ingen lust att elaborera det, fortsätter Percy Barnevik. Jag har alltid försökt hålla media borta från min privata sfär.
Pensionsbråket har dock Percy Barnevik förstått att han måste tala om med alla journalister – om de ska skriva om hans bok.
– Min ersättning, alltså… Det har konstaterats tre saker. Ett – jag hade ett kontrakt. Två – det var min arbetsgivare som fastställde arvodet, fast en del fått intrycket att jag bara roffade åt mig pengarna. Tre – nittio procent var kopplat till uppnått resultat. ABB ökade sina vinster med 60 gånger under min tid som vd!
Han suckar.
– Så varför betalade jag tillbaka 550 miljoner? Jag hade egentligen ingen anledning till det. Jo, jag ville lägga alltihop bakom mig, jag behövde inte pengarna och kände ansvar för bolaget även fast jag lämnat jobbet som vd fem år tidigare. Och de som retar sig på återstoden av ersättningen kan trösta sig med att de pengarna är borta. Allt har gått till bistånd.
Du skriver i boken att du ändrat åsikt och numera är för begränsningar av bonusar och pensioner – varför?
– För att det kan bli väldigt stora belopp. Ingen människa behöver så mycket pengar, det är sunt och riktigt att det finns tak.
Fingrarna hamrar fram ytterligare en trumvirvel på bordskivan och plockar sedan en småkaka från korgen.
– Och något mer är faktiskt inte att säga om det.
Har du några laster?
– Tja. Det skulle vara mitt extrema beteende i allt jag gör. En normal människa samlar inte på sig 120 000 böcker, fem kilometer, som jag gjort.
Percy Barnevik tar under stora delar av intervjun för vana att svara på något helt annat än själva frågan. Eller som nu, lite utmanande slänga ur sig en egen motfråga.
– Vad skulle du själv göra med så mycket böcker?
Ingen aning. Ha svårt att förvara dem…?
– Till exempel, ja. Boksamlandet kan väl kallas för en last. Men mitt extrema sätt har också gjort att jag uträttat mycket. Jag gillar hårt arbete. Jag har forskat på Stanford. Jag vill vinna när jag kappseglar.
Och när du ändå vill vila, eller bara skämma bort dig själv?
– Jag kan koppla av ute på min ö eller ute på sjön. Men även om jag är gammal och lite sjuklig jobbar jag 50-60 timmar i veckan och kommer göra så tills jag dör. Arbetet med biståndet känns så bra. De små barnen som får ett nytt liv, de nerkörda kvinnorna som bygger företag.
Percy Barnevik sneglar på klockan. En taxi väntar, han ska träffa gamla kompisar från regeringen.
– Hand in Hand ger en enorm personlig utdelning, som inte går att jämföra med alla företagsvinster och expansioner som jag gladde mig åt tidigare. Om jag nu ska se lite själviskt på det hela…