Vem: Författare och skådespelare.
Var: Albert Bonniers förlag, Stockholm.
När: April 2013.
Michael Nyqvists pappa var kedjerökare. En sådan som slickar fettet ur baconpannan och ”tar bilen till brevlådan”.
Som barn är Michael livrädd att pappan ska dö av sin osunda livsstil. Under ett halvårs tid sparar han därför ihop till ett par löparskor, ett par Hunt i röd mocka från Maltes Sport. En helg när de åker ensamma till landet tar Michael fram dem. Pappan ser förvånat på honom, men drar skorna på sig och tar en tur. ”Det trodde du inte, va?”, säger han sedan, innan han slår sig ner framför tv:n med en whisky och konstaterar att motion är för idioter.
– Jag ville ju att han skulle leva, konstaterar Michael Nyqvist torrt. Jag fick för mig att det var mitt ansvar. Pappa hade ett väldigt grafiskt sätt att prata. Han kunde säga sådant som att barn är idioter utan språk. Det var jobbigt.
Michael Nyqvist tystnar för en stund. Skakar på huvudet.
– Jag skriver om det för att jag inte är ensam om det, jag ser det på gator och torg. Ett fenomen, som ett medberoende. Precis som för kvinnor i min mammas generation som levt genom sina män i 80 år och vant sig vid att kallas ”söta lilla”. Det enda sättet att bli lyssnade till är att citera sin makes eller sin chefs åsikt. Jag får en Lars von Trier-känsla av sådant. Här skulle man göra hur mycket film och böcker som helst!
Episoden med löparskorna finns beskriven i nyutkomna boken ”Dansa för oss”. Den är ett slags uppföljare till succén ”När barnet lagt sig” från 2009 där Michael Nyqvist skildrade sin uppväxt – och hur han som 5-åring får reda på att pappan och mamman inte är hans biologiska föräldrar.
Den här gången fungerar glimtarna från barndomen som klangbotten till en annan berättelse – den om kampen för att bli insläppt i film- och teatervärlden. Michael Nyqvist spelar på radikala källarteatrar, tar ströjobb som målare och går på förnedrande auditions innan han till sist kommer in på scenskolan i Malmö.
Tvivlet skaver hela tiden. Blir jag sedd? Duger jag? Är jag egentligen en stor bluff? När han får anställning på Dramaten känner han sig som en ”silverfisk” när han smyger förbi porträtten av de gamla skådespelarlegenderna. ”Jag tror att jag skulle kunna spela med brutet ben, teater har starkare läkekraft än penicillin men så fort man kommer ut i kulissen igen kommer livet tillbaka med alla sina krämpor”, skriver han i boken.
Idag vet han att tvivlet aldrig går att skaka av sig, men att det kan utnyttjas.
– Tvivlet ska vara där, det är del i en kreativ process. Som skådespelare måste du ifrågasätta dig själv lika mycket som du ifrågasätter rollen. Jag brukar tänka att man kan inte fira ramadan på film utan att veta vad det handlar om, lika lite som man kan fira svensk jul utan att ha suttit igenom en Kalle Anka. Jag måste förstå kulturen, vara som född in i rollen, annars blir det falskt.
Michael Nyqvist stannar upp. Han har nyfikna, forskande ögon.
– Förstår du vad jag menar? Lät det konstigt det där med ramadan och julafton? Jag menar ju inget rasistiskt…
Han skrattar. Att intervjua Michael Nyqvist är att sköljas över av en berättarflod, med ständiga sidospår och pilsnabba associationer.
– Man måste vara tydlig, fortsätter han. Jag intervjuades i Expressen en gång och lutade mig fram vid ett tillfälle för att jag inte riktigt hörde frågan. Då skrev de att ”Michael Nyqvist har fått rollen trots sin hörselnedsättning”.
Det är uppenbart att han njuter av att skriva och prata om sitt yrke. Men att kollegerna ska läsa nya boken känns svettigt.
– Ja, det är värre det, säger han på en djup inandning. Jag är rädd för att till exempel Peter Andersson ska läsa. Han är en klok person som jag har väldig respekt för: ”Vad fan är det här!”, liksom…
Det sista sagt med en typiskt hårdkokt Peter Andersson-väsning.
– Vi skådespelare är ju lite hemliga med verktygslådan. Vi berättar inte riktigt om vår teknik. I den här boken har jag öppnat lådan. Och så visar det sig att jag kör med skiftnyckel och bult, haha!
Michael Nyqvist har sedan länge fast anställning på Dramaten. Han har gjort ett 90-tal långfilmer, bland andra succéer som ”Tillsammans”, ”Grabben i graven bredvid” och ”Så som i himmelen”. Det sägs att han efter rollen som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millenium”-trilogi är landets bäst betalda skådespelare. Men rädslan för att drabbas av hybris skildras också i nya boken.
– När jag känner mig bortskämd, vilket jag haft chansen att göra, blir jag nonchalant och självgod och börjar tycka att jag representerar mig själv. När jag drog till Hollywood efter ”Millenium” tyckte jag att jag började bli slapp och dålig och upprepade mig själv i både livet och skådespeleriet. Att sticka utomlands och prata andra språk var ett sätt att utmana mig själv för att komma ur allt det där. Det är viktigt att känna att det är du själv som styr, att skaffa dig ett bra fuck off-konto i livet.
Men Hollywood innebar också en massiv kulturkrock. 2011 spelade han mot Tom Cruise i storfilmen ”Mission Impossible – Ghost Protocol”.
– När jag och Tom började hänga kändes det först som om jag var statist i hans aktiebolag. Och jag var ändå stjärnan från ”Millenium” och Ingmar Bergman-landet. Men i det här genomkommersiella sammanhanget pratade folk med mig som om jag var en nybörjare: ”Du får inte titta in i kameran när du spelar”. Då kunde jag känna lite hur vi behandlar våra invandrare här hemma. Och jag höll fast vid min ”oxfordian english” för att inte halka ur rollen, men de fattar liksom inte vad du säger om du inte pratar med amerikansk accent.
Michael Nyqvist har – nytt sidospår – en god vän som är ”language coach”, som han rådgör med inför varje ny roll. I ”Mission Impossible” ville han alltså göra rollen med en högtidlig oxford-dialekt.
– ”Okej”, sa han. ”Läs en sida ur Shakespeares ’King Lear’”. Så jag började: ”Death, death, grief, bla bla bla…”. Då såg han skeptiskt på mig och sa: ”Well, it’s better to have a good shit than a bad fuck”.
I ”Dansa för oss” beskriver Michael Nyqvist hur han som ung bländas av mötena med sådana som Stellan Skarsgård, Tommy Berggren och Keve Hjelm. Idag har han nått deras position. Vad hade hänt om den unge Michael Nyqvist fått till ett samtal med sig själv idag?
– Oj, bra fråga. Jag tror det skulle sitta en övertänkt och vettskrämd pojke mitt emot. Den unge Michael hade nog frågat: ”Tycker du att det är fel att göra teater med ord? För jag tycker att det är väldigt lättköpt.” Då skulle jag väl svara ungefär som Stellan och Keve en gång sa till mig: ”Hörru du, släpp det där. Så här funkar det…”.
Michael Nyqvist skrattar.
– Det är ett svårt yrke, för när man är ny tänker man att man ska vara som någon annan. Jag ville väl vara Al Pacino. Men egentligen handlar allt om att hitta sanningen i sig själv.
De senaste åren har han levt i en resväska. När vi träffas har han just avslutat inspelningen dramat ”Folies Bergère” mot franska stjärnan Isabelle Huppert. Några dagar senare börjar han spela in ”Min så kallade pappa” med regissören Ulf Malmros.
Familjen reser med till inspelningarna så mycket det går, men de två barnen har blivit stora och lever egna liv. Den egna barndomen har starkt präglat Michael Nyqvist föräldraskap.
– Jag tänker ofta på pappas morgonrock från 50-talet, som väl aldrig var tvättad. För mig doftade den bättre än den dyraste parfym, för den stod för värme och trygghet. Eller just för att den inte gjorde det… Det är svårt att vara förälder. Men bara man fysiskt orkar vara med, och kan förklara varför det blir fel ibland, så blir det bra. Min son är 17 år nu och jag försöker komma ihåg hur det kändes i kroppen. De är väldigt kloka i den åldern och man kan lära sig massor av dem.
Michael Nyqvist ser tillfälligt ner i bordet.
– Vi är väldigt nära. Ibland kan jag känna mig blyg som pappa, över den totalt kravlösa kärleken man får. Jag brukar säga: ”Jag tror ni vet hur ni ska välja i livet, men ni kan alltid fråga om ni tvivlar. Jag hoppas att jag ger er de här löparskorna, som det faktiskt är ni som ska ha.”