Om texten: Publicerad 2012, då det var det 50 år sedan Marilyn Monroe dog.
”Jag tror det var när jag var ungefär fem, det var då jag började drömma om att bli skådespelerska. Jag älskade att leka. Jag tyckte inte om min omvärld för den var ganska hjärtlös.”
Så berättar en 36-årig Marilyn Monroe lakoniskt i en intervju med Life Magazine. Och det är lätt att förstå henne när man ser framför sig barndomsscener som den som utspelades på den soldränkta gräsmattan framför fosterfamiljen Bolenders hus i Hawthorne, Kalifornien.
Den omkring femåriga Marilyn hade varit ute och lekt med sin bästa vän, en herrelös hund vid namn Tippy, när hennes biologiska och psykiskt sjuka mamma Gladys plötsligt dyker upp och vill ha henne tillbaka. Fostermamman vägrar, men blir utslängd från sitt eget hus av Gladys, som helt enkelt stoppar ner sin skrikande och sparkande dotter i en militärväska och drar igen blixtlåset.
Väl ute på gatan startar ett regelrätt slagsmål mellan Gladys och fostermamman. Till slut spricker väskan och Marilyn ramlar ut. Gråtande flyr hon tillbaka till säkerheten i huset.
Samtiden visste antagligen relativt lite om Marilyns barndom, även om hon ofta framställdes som resultatet av en askungesaga. På tidningsomslagen och i filmerna skulle hon framför allt posera, utmana och locka med sin blandning av oskuldsfullhet och utmanande sexualitet. Och gärna verka en smula småkorkad på samma gång.
”Det är fint att vara del av människors fantasier”, säger Marilyn Monroe i samma intervju i Life, som publiceras den 3 augusti 1962. ”Men man vill ju också bli accepterad för den man är. Jag har aldrig sett mig själv som en handelsvara”.
Två dagar senare hittas hon död i sitt hem.
Marilyn Monroe föddes som Norma Jean Mortensen (snart ändrat till Baker) den 1 juni 1926 på Los Angeles County Hospital. Mamman Gladys Pearl Baker angav på födelseattesten att faderns namn var Martin Edward Mortensen med bostadsort ”okänd”. Gladys hade tidigare varit gift med en man med samma namn, men separerat från honom långt före sin graviditet.
Vem som var Marilyns biologiske far är fortfarande omstritt. Somliga menar att han var en filmframkallare i Hollywood, andra att han var en kringresande försäljare. Själv försökte Marilyn senare i livet få reda på sanningen genom att kontakta de många män som mamman haft förhållanden med vid tidpunkten, men lyckades aldrig komma till klarhet.
Gladys Baker hade fött två barn tidigare, men snart lämnat bort dem – och förnekade till och med ibland deras existens. Norma Jean lämnades till ett barnhem bara två veckor efter sin födsel, men kom snart till fosterfamiljen Bolender där hon stannade i sju år.
Bortsett från mammans sporadiska och ibland sinnesförvirrade besök (Marilyn mindes henne från den här tiden främst som ”kvinnan med det röda håret”) var denna första tid i livet till det yttre stabil. Men Bolenders var strängt religiösa. Bio ansågs syndigt. Den lilla Norma Jean fick varje kväll lova att aldrig pröva alkohol eller tobak, och därefter be till Gud att hon inte skulle vakna i helvetet nästa morgon.
1933 lyckas Gladys Baker för en kort tid få tillbaka vårdnaden om dottern, innan hon tvingas in på mentalsjukhus. Därmed börjar en tio år lång cirkus, där Marilyn flyttas mellan olika barnhem och fosterhem. Hon bor exempelvis hos mammans väninna Grace McKee, vars man regelbundet förgriper sig på henne sexuellt. I det nya hem hon då kommer till är det istället en son i familjen som försöker samma sak.
År 1942 ska den dåvarande fosterfamiljen flytta, men vill inte ta den 16-åriga Marilyn med sig. Eftersom hon fortfarande är minderårig riskerar hon att återigen hamna på barnhem. Lösningen blir att gifta sig med pojkvännen och grannen Jim Dougherty.
”Jag tror att kärleken, om det nu kan kallas så, i mitt fall handlade om den där underbara kittlande känslan av att vara åtrådd och älskad och omtyckt”, skriver Marilyn senare i sin dagbok.
Jim arbetar inom flottan och är utomlands långa perioder. Marilyn jobbar samtidigt på en flygplansfabrik och blir där upptäckt av en fotograf från en armétidning. Han uppmuntrar henne att ta kontakt med agenturen Blue Book – och Marilyn blir snart en av deras mest framgångsrika modeller.
Det är agenturen som övertalar henne att bleka håret: ”Om du vill komma någonstans här i livet måste du vara blondin”. Det sägs att Marilyn får en chock när hon först ser sig i spegeln: ”Det där är inte jag!”. Författaren Norman Mailer hävdar i sin biografi om Marilyn att denna tveksamhet var djupt psykologiskt grundad. Hon hade ju redan så lite identitet att ge bort, och nu var hon tvungen att offra även sin hårfärg.
Snart får hon också ett standardkontrakt med filmbolaget 20th Century Fox, och får en lön på 125 dollar i veckan. Tillsammans med filmbolaget prövar hon sig fram till artistnamnet Marilyn Monroe, där Monroe var den biologiska mammans namn som ogift. Marilyn för att hon påminner filmbolagschefen om en musikalstjärna från 20-talet vid namn Marilyn Miller. Kombinationen, menar han, låter både sexigt och tursamt.
Filmrollerna från den här tiden är uteslutande små biroller i fåniga komedier med osannolika titlar som ”Scudda Hoo! Scudda Hay!”. Ett år blir Marilyn utnämnd till ”Fröken Kronärtskocka” vid en festival. Dålig ekonomi tvingar henne tidvis att ställa upp på nakenbilder.
Samtidigt kraschar äktenskapet med Jim. Han vill ha barn och en anständig hemmafru, inte en baddräktsmodell. ”Vi hade det väldigt bra så länge hon var beroende av mig”, konstaterade han senare bittert. Marilyn kontrade med att hävda att deras äktenskap nästan ”tråkat ut henne till döds”.
Efter en liten roll i Bröderna Marx sista långfilm ”Sardinmysteriet” från 1949 blir Marilyn uppmärksammad av agenten John Hyde. Han ser till att hon opererar bort en rundning över näsan, och han ser till att hon får sina första större framgångar i filmerna ”I asfaltens djungel” och ”Allt om Eva” 1950.
Under 50-talet kommer sedan en mängd filmer som exploaterar Marilyn Monroe i roller som korkad lycksökerska, tydligast kanske i ”Herrar föredrar blondiner”. Hon sågas av kritikerna, älskas av publiken och hånas inte sällan av kollegerna. Men ingen kan motstå hennes magnifika utstrålning. Konstnären Franz Kline konstaterade: ”Hon såg ut som om det skulle flöda mjölk och honung om du bet henne”.
I januari 1954 gifter sig Marilyn med baseballstjärnan Joe DiMaggio. De åker på bröllopsresa till Tokyo och hon förklarar att äktenskapet nu ska vara hennes främsta karriär. Under resan passar hon ändå på att ensam göra en avstickare till Korea där hon under en fyra dagar lång ”motivationsturné” sjunger ”Diamonds are a girl’s best friend” för tusentals extatiska amerikanska soldater. Fyrtiofemte infanteridivisionen blir så till sig att framträdandet slutar i upplopp med stenkastning.
Joe DiMaggio var notoriskt svartsjuk och hyr under en period en privatdetektiv för att avslöja Marilyns otrohet. Den berömda scenen i filmen ”Flickan ovanpå”, där Marilyns vita kjol blåser upp av en vindpust från New Yorks tunnelbana, spelas in framför tusentals nyfikna åskådare och en rasande äkta make, som misshandlar henne på hotellrummet samma kväll. I november 1954 är de redan skilda.
Äktenskapet med författaren Arthur Miller ingås 1956, men de yttre påfrestningarna är stora redan från början. De är ständigt påpassade. En tidningsreporter som jagar dem i bil kraschar och dödar en kvinnlig passagerare, vilket gör Marilyn förkrossad. Miller anklagas för samröre med kommunister och riskerar fängelse. Hollywoodcheferna pressar Marilyn att lämna honom för att inte riskera sin karriär, men hon vägrar.
Som skådespelare har Marilyn omväxlande uppfattats som usel, medioker eller bara missförstådd. I filmer som ”De missanpassade” från 1961 (skriven av maken Arthur Miller) visar hon att hon kunde vara lysande. Hon spelar en ung och frånskild kvinna på drift bland ett gäng avdankade cowboys i Nevadas öken. Det är sorgligt, naket och utlämnande.
Komedin ”I hetaste laget” från 1959, mot Jack Lemmon och Tony Curtis, är fortfarande mycket sevärd. Även om skämten bitvis passerat bäst före-datum är Billy Wilders manus briljant, liksom Marilyns rolltolkning av den lycksökande ukulelespelerskan Sugar Kane. Det är tydligt att hon driver med bilden av sig själv som dum blondin.
Men även i de bästa filmerna vibrerar Marilyns ständiga osäkerhet strax under ytan. Repliker som kommer aningen för sent. Ett tvekande ögonkast, en skevhet i leendet. På en lapp som någon hittar i en studio efter inspelningen av ”I hetaste laget” har Marilyn klottrat ner några uppfordrande rader till sig själv: ”Vad är jag så rädd för? Att jag inte kan spela? Jag vet att jag kan, men jag är rädd och jag borde inte och jag ska inte vara rädd.”
Under stora delar av sitt liv lider Marilyn av sömnlöshet. Hon missbrukar alkohol, tabletter och träffar mängder av psykatriker. Den dåliga självkänslan gör henne ofta omöjlig på inspelningarna.
Detta skildras inte minst i just nu bioaktuella ”My week with Marilyn”, där stjärnan spelas övertygande av Michelle Williams. Filmen kretsar kring den kaotiska inspelningen av filmen ”Prinsen och balettflickan” i England år 1957. Marilyn är i dålig form och glömmer repliker. Kommer för sent till tagningana – eller kommer inte alls. Motspelaren Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) blir vansinnig på den bortskämda blondinen från Amerika.
Vid hemkomsten till New York får Marilyn sitt första av två missfall. Äktenskapet med Arthur Miller blir allt sämre, och 1961 skiljer de sig. Marilyn åker in och ut på olika psykiatriska kliniker. Året efter påbörjar hon ändå en ny film, men blir utkastad från inspelningen och stämd av filmbolaget på en halv miljon dollar för kontraktsbrott. Istället ägnar hon sig allt mer åt långa, spektakulära fotosessioner med tidningar som Cosmopolitan och Vogue.
Tidigt på morgonen den 5 augusti 1962 hittas Marilyn Monroe död i sitt hem i Brentwood, Los Angeles. Rättsläkaren konstaterar en överdos av barbiturater. Ett ångestdämpande sömnläkemedel som numera är praktiskt taget försvunnet, eftersom det ger ett kraftigt beroende och riskerar att hämma andning och hjärtverksamhet.
Horder av författare och privatdetektiver börjar omedelbart spekulera kring Marilyns död. Somliga menar att hon skulle ha mördats av CIA på grund av sin känsliga affär med president John F Kennedy. En affär som dock är betydligt överdriven. Det troliga är att de delade säng vid endast ett tillfälle, efter en fest hos sångaren Bing Crosby i mars samma år.
Många av konspirationsteorierna skapades säkert för att tjäna pengar. Men kanske hade de flesta helt enkelt för svårt att tro att den vackra blondinen med sin gnistrande utstrålning och osannolika framgång själv velat avsluta sitt liv.
Men som hon flera år tidigare skriver i en vemodigt vacker dikt om sina ”trognaste följeslagare”, alla hemska minnen som dyker upp om natten:
Det bultar oroligt i blodet
det vänder och rinner tillbaka åt andra hållet
och hela världen sover
om jag finge frid – åtminstone en
fridfull vålnad.