Om texten: Publicerad inför premiären av Nymphomaniac, januari 2014.
Lars von Triers mamma är idealist. Enligt det sena 1960-talets moderna idéer övertygad om att barn ska behandlas som små vuxna. Förnuftigt och utan vare sig daltande eller gränssättning. Att ljuga för ett barn är uteslutet, hur vit lögnen än må verka.
Som barn har Lars svårt att somna. Han är av naturen ängslig och känslig – och vill försäkra sig om att både han själv och världen kommer att finnas kvar nästa morgon. Men mamma Inger vägrar ge några sådana löften när hon säger godnatt. Hon förklarar att risken visserligen är väldigt liten, men att man aldrig kan vara helt säker – en blindtarmsinflammation kan uppstå hastigt. Och visst skulle någon av kalla krigets sex tusen missiler som är riktade mot Danmark kunna avfyras av misstag…
Vid sidan av sitt kompromisslösa förnuft är mamman också en neurotiker som ibland måste sitta timmar i sträck och lägga patiens för att hålla psyke och blodtryck i schack. Om Lars gör henne arg, förklarar hon, riskerar hon att dö av hjärnblödning.
”På sätt och vis kan man ju säga att alla filmer jag har gjort är gjorda för min mamma”, konstaterar Lars von Trier i biografin Geniet som kom förra året. ”Eftersom det är henne som alla provokationerna är avsedda att träffa. Kanonen är riktad mot henne.”
Som en sista knorr i dramat berättar mamman strax före sin död 1989 att Lars älskade fader Ulf Trier (då död sedan tio år) inte varit hans biologiska pappa. Istället är Lars avlad med hennes mångårige älskare och chef på arbetet, Fritz Michael Hartmann.
”Jag minns att min första tanke var – äntligen något för min biografi!” har von Trier skrockande berättat i en intervju. ”Bergman blev instängd i garderober och slagen som barn – vilket hans syster senare hävdade var en lögn. Så det här var verkligen något extra.”
Hartmann kom från en konstnärlig och musikalisk familj och mamma Ingers tanke var att åtminstone den yngste sonen Lars måste få ärva sådana anlag, och helst av allt bli framgångsrik pianist. ”Min mamma var oanständig nog att på sin dödsbädd säga att jag borde vara glad över detta. Den jävla kärringen.”
Samtidigt hänger temat i alla hans filmer också tätt samman med mamman, förklarar Lars von Trier i Geniet. De handlar om ”människor med principer som de försöker tillämpa i praktiken, varpå allting går åt skogen”.
Tydliga exempel finns i två av hans mest omdebatterade och originella filmer, Idioterna och Antichrist. Handlingarna är väsensskilda, men receptet är det samma: låt huvudpersonernas provocerande beteende gå hand i hand med deras godhjärtade visioner – och nagla fast tittaren hela vägen till den slutgiltiga katastrofen.
I Idioterna från 1998 flyttar ett gäng unga medelklassmänniskor in i en villa och bildar ett experimentellt kollektiv. Tanken är att frigöra sig från borgerliga normer och samhällets konsumtionshets genom att spela utvecklingsstörda och därmed finna sin renare och mer oförstörda själ – sin ”inre idiot”. Projektet spårar givetvis ur i såväl interna konflikter som explicita gruppsexorgier.
Filmen Antichrist från 2009 börjar med att en liten pojke klättrar ur sin spjälsäng, öppnar ett fönster och i slow motion faller mot sin död på gatan nedanför – allt medan föräldrarna är upptagna av att ha samlag. Mannen, som är en förnuftsdriven psykolog, försöker under resten av filmen bota sin hustrus bottenlösa sorg och ångest med hjälp av psykoterapi. Det slutar med att hon borrar hål i hans underben och skruvar fast en slipsten vid det, innan hon – i närbild – klipper av sin egen klitoris. (Enligt obekräftade uppgifter ska åtminstone fyra personer i salongen ha svimmat under premiärvisningen på Cannesfestivalen.)
Lars von Trier föds 30 april 1956 och växer upp i Kongens Lyngby norr om Köpenhamn. Tidvis blir han svårt mobbad och slagen i skolan, både av lärare och elever som stör sig på den känslige och lillgamle pojken i de fina kläderna. ”För lille Lars, som inte blev slagen hemma, blev det en hemsk kollision. Jag började tänka att ju mer civiliserat man växer upp, desto mindre redo är man att möta världen.”
Som tioåring får han ta över familjens 8-millimeters filmkamera och blir förhäxad av tekniken. Han experimenterar med korta animationer och slukar all kunskap om film han kan hitta. Som 11-åring skriver han själv ett brev till regissören Thomas Winding och får rollen i dennes dansk-svenska tv-serie Hemlig sommar. När han blir porträtterad i ett nyhetsprogram efter premiären konstaterar han att själv tycker att tv-serien är ”en besynnerlig blandning, som de flesta barnfilmer. Nej, tacka vet jag då en bra deckarserie”. För en damtidning förklarar han kort och gott: ”Jag är ju ett geni”.
Under ungdomsåren testar han ständigt med olika klädstilar och identiteter. Sminkar sig som idolen David Bowie. Han drömmer om att träffa en tjej, men är alldeles för blyg för att göra några närmanden.
I en av de första egna experimentfilmerna, Orchidégartneren, spelar han själv huvudrollen, klädd i uniform. Den handlar om en ung mans sadomasochistiska jakt på kärlek, där han får konstatera att alla kvinnor föraktar svaga män.
Typiskt nog har han redan då ett infernaliskt Trier-grepp i rockärmen. Filmen tillägnas en Anna, ”som dog i leukemi strax efter inspelningen av denna film. 30/4 1956 – 29/10 1977”. Men någon Anna existerar inte, datumen är Triers egen födelsedag och dagen då filmen slutfördes. ”Jag tänkte bara att folk skulle ta filmen på större allvar om det fanns en sådan tillägnan, och redan det är ju ett tydligt tecken på hur långt jag var beredd att gå i mitt svindleri”.
År 1979 börjar han på den danska filmskolan (och väljer naturligtvis att provocera dåtidens radikala lärare och klasskamrater med att uppfinna ett adligt ”von” till efternamnet Trier). Antagningsnämnden hade varit kluven efter de psykologiska testerna. Somliga var övertygade om att han var galen, andra att att han var ett konstnärligt geni – i vilket fall beslutade man sig för att chansa.
Efter de tre smala men kritikerrosade filmerna i den så kallade Europa-trilogin startar Lars von Trier tillsammans med producenten Peter Albaek Jensen produktionsbolaget Zentropa 1992. För att få in pengar till det skuldsatta bolaget gör de mer eller mindre med vänsterhanden miniserien Riket i två delar (1994 och 1997). Idén hade kommit under ett planeringsmöte på Danmarks Radio. Lars von Trier ser vid den här tiden på David Lynchs Twin Peaks och kastar på måfå ur sig att man skulle kunna göra en spökserie. ”Var ska den utspelas?” frågar någon, varpå von Trier tittar ut genom fönstret och råkar få syn på Rigshospitalets gigantiska grå byggnad.
Den skruvade komedin om livet på sjukhuset blir hans stora publika genombrott. Politikens filmrecensent säger i boken Geniet att danskarna blev oerhört förvånade övar att den mystiske regissören faktiskt kunde skapa karaktärer som var både roliga och trovärdiga: ”Nu var han inte längre något bortvänt och konstigt. Nu var han vår knäppskalle.”
I Sverige älskas serien inte minst tack vare Ernst Hugo Järegårds koleriske överläkare Stig Helmer. Von Trier och Järegård blir nära vänner under inspelningarna och har långa samtal om den hypokondri de båda lider av: ”Vi är båda lika rädda för att dö. Jag är kanske mest rädd för själva processen. Ernst Hugos rädsla var annorlunda. Han hade ju svårt att tänka sig en tillvaro utan Ernst Hugo Järegård!”.
I del två av Riket låter von Trier karaktären Stig Helmer undersöka sin egen avföring i jakt på farliga symptom. Episoden är självupplevd har producenten Peder Aalbaek Jensen avslöjat. En livrädd von Trier hade ringt till Jensen efter han upptäckt blod när han torkade sig. Det händer alla, förklarar Jensen, det är bara hemorrojder, det farliga är när det finns blod inuti avföringen. Varpå von Trier naturligtvis sätter sig därhemma ”med skärbräda och kniv och skär upp…”.
Efter Riket kommer så supermelodramen Breaking the Waves år 1996, vilken belönas med det årets ”Grand Prix” i Cannes. Och resten av Lars von Triers karriär är helt enkelt ett stycke modern filmhistoria.
Det finns många, inte minst publik och kritiker utanför Europa, som gärna avfärdar Lars von Trier som en bluff. Utbrotten, provokationerna och fobierna är en bara en väl uttänkt strategi för att skapa medial uppmärksamhet, menar man. De har fel på alla plan. Visst älskar han att utmana, men den som vägrar att låta sig provoceras och istället tittar efter noga kommer se djupt originella och tänkvärda filmer. Von Trier slår aldrig neråt, bara uppåt – eller på sig själv.
Någon kategorisk demon är han inte heller, intygar vännerna. Tvärtom är han både humoristisk och oändligt omtänksam mot sin omgivning (så länge de inte sviker honom – det förlåter han aldrig). Hustrun Bente intygar att hans återkommande depressioner är både verkliga och avgrundsdjupa, men att han alltid är en mycket kärleksfull far, inte alls en sådan typ ”som bara tänker på sig själv och sin sjukdom”.
När det gäller kvinnosynen är hans återkommande huvudperson Charlotte Gainsbourg kanske den största försvararen: ”Det är orättvist när folk säger att han hatar kvinnor. Mitt intryck är att det var jag som spelade honom, att han är kvinnan, att det är han som går igenom lidandet”.
Den 31 januari är det svensk premiär för Nymphomaniac. Med tanke på de två tidigare filmerna i trilogin – Antichrist och Melancholia – kan vi vänta oss en spektakulär final. Handlingen kretsar kring kvinnan Joe (Gainsbourg) som i inledningen hittas blåslagen på gatan av en äldre man (Stellan Skarsgård). Han tar med henne hem, plåstrar om henne och bjuder på te – varpå hon börjar berätta om sitt långa liv som nymfoman. Sedan tar en fyra timmar lång återblick vid, enligt förhandsrecensionerna fyllda av explicita och råa sexscener, men också stor filmkonst i och filosofiska samtal om ”människans eviga ensamhet”. Bioversionen är dock censurerad för att över huvud taget kunna visas. Den som vill se hela filmen på fem och en halv timme hänvisas Berlins filmfestival i februari.
Lars von Trier har varit tystlåten om filmens bakomliggande tankar, men berättat om hur han fick idén. En kollega inom branschen varnade honom för att falla i samma fälla som många andra regissörer, att med åren att göra filmer där kvinnorna bara blir yngre och naknare. ”Då var jag naturligtvis tvungen att göra precis det.”
Källor: Geniet – Lars von Triers liv, filmer och fobier av Nils Thorsen (2013). Trier om von Trier av Stig Björkman (1999). Intervjuer i The Guardian (2009) och The Independent (2011) med flera.