Vad: Resereportage.
När: April, 2013.
Bländvita stränder och turkost hav. Drömmen om Karibien. Nu är den verklighet till vänster om oss, som klippt ur en annons. Ändå är det Jamaicas grönska som är mest anslående. Djupgröna djungelliknande kullar böljar längs vägens högra sida på väg från flygplatsen. Mangoträd, kokospalmer, bougainvillea. En fruktsamhet som ser ut att kunna sluka allt som som kommer i dess väg.
Taxichauffören nickar och ler.
– Yah, man. Just drop a seed and it will grow…
Släpp ett frö och det kommer att gro.
Spanjorerna måste ha trott sig anlänt till Edens lustgård när de först kom hit från ett härjat Europa i början av 1500-talet. Ett fruktsamt paradis de snart gjorde om till sin privata skattkammare och slaktplats. På kort tid utrotades urinvånarna – arawakfolket – med mord och sjukdomar. Engelsmännen tog över barbariet år 1655. Majoriteten jamaicaner är ättlingar till de tusentals slavar som importerades från Västafrika för att göra vita plantageägare förmögna på sockerrör.
Dagens besökare anländer till Jamaica via flygplatsen i Montego Bay. ”MoBay” ligger på öns nordvästra kust och är omgiven av stora all inclusive-hotell med privata stränder, där tiden kan försvinna i loja dagar vid havet eller poolkanten. Den lagom äventyrlige testar snorkling eller gör en utflykt till vattenfallen och bobsleigh-banan ovanför Ocho Rios (och på vägen dit kommer guiden garanterat peka ut Usain Bolts gamla high school William Knibb, dit löparstjärnan nyligen donerade en buss).
Stadskärnan i Montego Bay är en kaotisk blandning av slitna bostadskvarter, charmiga småhotell och exklusiva restauranger. Den mest kända stranden inne i stan är Doctor’s Cave Beach, med vit, finkornig sand – och ett myller av turister som ockuperar solstolar, barer och vattenskotrar. Charmigast är det här på kvällen när solnedgången målar allt i guld. Då har de badande glesats ut och enstaka jamaicanska familjer strosar längs stranden i den ljumma brisen från havet.
När mörkret fallit börjar nattlivet på Gloucester Avenue precis ovanför. Montego Bays legendariska partygata kallas för ”Hip Strip” och är ett pärlband av barer och reggaeklubbar. Även om man inte tänker dansa här till tidig morgon rekommenderas ett besök på någon av takterasserna, mest klassiskt förstås en svalkande margarita på – Margaritaville.
Vi hyr en bil och kör inåt landet, tvärs över ön, och får bokstavligen forcera den massiva grönskan på smala, vindlande och mestadels usla vägar. Fallfärdiga skjul ligger sida vid sida med vackra villor i klara pastellfärger. Någonstans i närheten av byn Montpelier kommer en upprörd och spritt språngande naken kvinna springande över vägen. I en tvär kurva måste vi väja för en framrusande pick-up med tre grisar och fem unga män på flaket. När vi kör vilse får vi hjälp vid ett ruckel till kiosk, som mot alla odds kan trolla fram ett par iskalla läsk i den kvävande hettan.
Fyra timmar senare – mot de beräknade två – kör vi ner mot samhället med det passande namnet Treasure Beach. Här är vi långt borta från turistfloden. På Jack Sprat Café äter vi friterade krabbkakor till förrätt, följer upp med pinfärsk grillad ”Hogfish” med kokosris och sköljer ner alltihop med en Red Stripe (cirka 150 kr per person).
I ett trätorn halvligger badvakten Jay och spanar ut över den nästan öde stranden. Stora vågor slår in.
– Allt är speciellt här vid Treasure Beach, säger han. Maten, människorna och stämningen. Vi är som en familj och alla hjälper varandra. När det lugnt väder kan du snorkla vid vårt fina rev. Och det är stränder överallt, man.
Kompisen ”Rooster” säljer vackra snidande ansikten i trä, men kunder är sällsynta. Han vill gärna nyansera bilden av Jamaica.
– Hon är vacker, säger han och menar ön. Men hon sjunker, man. Levnadsstandarden är inte lika vacker som landskapet du ser. Folk kommer alltid att le åt dig, men leendet finns inte alltid på insidan. Min fru har varit i England i 15 månader nu, men inte fått något jobb där heller.
Fattigdomen har stadigt sjunkit sedan 1990-talet, men fortfarande beräknas var sjätte jamaican leva i fattigdom och analfabetismen är utbredd. Turismen är landets viktigaste inkomstkälla.
Åtta mil från Montego Bay, på Jamaicas västra kust, ligger turistorten Negril. Även om försäljarna även här kan vara påstridiga är atmosfären mer avslappnad och längs den närmast oändligt långa Seven Mile Beach finns såväl stora resorts som mindre och mysigt familjära hotell. För den som önskar avskildhet ligger den oexploaterade stranden Bloody Bay bara en kort taxiresa norrut.
Ett besök och en ”sundowner” på klassiska Rick’s Café är ett måste efter att vi har duschat sand och salt av oss (även om badshorts eller bikini är en helt okej klädkod här). Bob Marley-rytmer pumpas ut från en livescen och amerikanska college-kids och lokala proffs turas om att dyka ner i vattnet från en hisnande, tvärbrant klippa. Turistigt och galet? Ja, men det är bara att skaka på huvudet, beställa en drink och sedan gilla vibbarna medan solen sänker sig i havet.
På promenaden längs West End Road, som leder tillbaka till Negrils centrum, finns som tur är alla möjligheter att att njuta av en mer genuin jamaicansk gästfrihet. Små barer och jerk-shacks med billig och vällagad mat.
Dagen efter hyr vi en taxi för en halv dag (cirka 350 kronor), för att se mer av omgivningarna. Chauffören Jerome Grant berättar om byn han växte upp i.
– Vägen hit till Negril byggdes inte förrän 1959, säger han. Det är lugnt och fredligt här, den mesta kriminaliteten finns i Kingston.
Föräldrarna var fattiga och hade inte råd att skicka honom till skolan, förklarar Jerome. Nu jobbar han hårt för att de egna fyra barnen ska kunna fortsätta upp i high school.
På en höjd ovanför Negril, i slutet av en lång namnlös grusväg, finns meditationscentret Abba Jahnehoy’s Place. Ägaren Janhoi Jaja själv tar emot och visar runt i sitt trähus i tre våningar. Elen kommer från solpaneler och byggnadens åtta kanter är både en symbol för oändligheten och ett sätt att lura orkanvindarna som drar förbi med jämna mellanrum. I baren finns ingen alkohol, bara te och fruktjuicer.
– Jag har byggt allt här på andlig grund, förklarar Janhoi med sin milda röst. Jag vill ge människor en bra och rättvis bild av rastafari. Hit kommer folk som vill ha lugn och ro bortom turiststråken.
Rastakulturen är långt mer än dreadlocks, marijuana och reggaemusik. Snarare är det en tro med starkt kärleks- och fredsbudskap, som tar avstånd från ytlig västerländsk konsumtionskultur.
– Jag tar bara emot en gäst i taget, som får bo i tornrummet högst upp. Men den som vill får gärna sova i sovsäck i min grönsaksträdgård.
Vi kör vidare till Royal Palm Reserve för att få en känsla för det enorma mangroveträsket Great Morass som omger Negril. Parken visar sig vara stängd för ombyggnad, men vi får ändå tillåtelse att gå längs den 1,5 kilometer långa träbrygga som byggts upp genom vegetationen.
På hemvägen stannar vi till vid Juicy Patties för att stilla hungern med en grönsaksfylld pirog. Hettan trycker och hotellstranden lockar. Men kanske hinner Jerome ändå visa oss bästa stället att köpa en flaska rom?
– No problem, man.