Vem: Bokförläggare och fågelfotograf.
Var: I hemmet i Norra Rörum.
När: Juni 2012.
Brutus Östling hämtar själv upp på Hässleholms station. Gör plats på passagerarsätet genom att fösa undan en trave Iron Maiden-album. Sedan gör vi ett stopp för wienerbröd innan vi susar genom lummiga bokskogar mot hemmet utanför Norra Rörum.
– Det är väldigt kuperat här för att vara Skåne. Jag bor faktiskt nära fem olika vulkaner. Och det är ett fantastiskt fågelställe, så fort vi hade flyttat in plåtade jag stenknäck som fajtades på gräsmattan.
En piratflagga vajar uppmuntrande i vinden. De tidigare ägarna var rallyförare och garagen har Brutus Östling gjort om till ateljé, ramverkstad och boklager. Vi stegar förbi en skamfilad pool som väntar på att rivas och når trädgårdens bortre gräns och ett nybyggt gömsle.
– Några av mina bästa bilder har jag tagit här, säger han. Nu ska jag bara sätta in polisförhörsglas i fönstren och fixa ett vattenbad och ett ormvråksnäste. Och kanske bygga några fågeltorn…
I hallen stryker bengalen Leila runt bland gummistövlarna. Hon är lyckligt lottad med en husse som gillar att hon släpar hem möss. De är bra utfordring till ugglorna.
Brutus Östling är bokförläggaren som på bara några år blev världsberömd fågelfotograf. Åtta storsäljande böcker har det blivit hittills, flera även med stora internationella framgångar. År 2009 fick han Augustpriset tillsammans med zooekologi-professorn Susanne Åkesson för boken ”Att överleva dagen”, om fåglars sinnen och anpassningsförmåga.
I höst kommer den första instrumentella boken, ”Konsten att fotografera fåglar och andra djur”. Hett efterlängtad av en stor – och ständigt växande – skara av fågelintresserade amatörfotografer.
– Det handlar om hur man får till bra ljus och arbetar med bakgrunder och sådant där, säger Brutus Östling och viftar avvärjande. Tack vare de moderna kamerorna finns det mängder med amatörfotografer som tar lika bra bilder som proffsen. Skillnaden är att de inte har en chans att ta så många bilder som behövs.
Trots nya boken, och trots att han är en av två fotografer i världen som fått chansen att under en tid prova ut Canons nya toppmodell EOS-1 DX, är han ointresserad av att prata teknik och optik. Bilderna ska tala för sig själva.
Digitaliseringen har på senare år också gett fantastiska möjligheter till efterbearbetning – något som riskerar ställa naturfotot inför en förtroendekris. Förra året avslöjades att den prisade fotografen Terje Hellesø manipulerat bilder genom att exempelvis montera in lodjur i perfekta landskap.
– Det är klart jag blev förvånad. Det visade sig att han hållit på under många år, med hundratals bilder, och att han hittat på långa bakgrundshistorier kring djuren.
– Amerikanska fotografer brukar retuschera bort saker från bakgrunden, fortsätter Brutus Östling. Det är okej om man är ärlig om det. Jag har bara en invändning – det blir för bra. Och en hel bok med perfekta bilder – skittråkigt! Det är precis som med en film, du kan inte bara ta med höjdpunkterna.
Själv tar han gärna med en del bilder ”som inte är så jävla bra”.
– Det är så skönt att inte behöva bevisa något längre. Annat var det förr. Att vara duktig var viktigt för mig i många år och det kom nog från min mamma.
Brutus Östlings mamma kom hit från norra Finland 1944. När ryssarna började bomba fick familjen en halvtimme på sig att lämna huset. Hon var 19 år och hade redan skött om hushållet, pappan och de fyra bröderna sedan mamman dött sju år tidigare.
– Foto och förläggeri var inget riktigt jobb, tyckte hon alltid. Själv hade hon ju jobbat hårt hela livet, först som hembiträde när hon kom till Sverige och sedan på tvätteri. Men när jag fick Pandapriset av kungen förstod hon att jag kanske gjorde något som dög.
Psykisk sjukdom komplicerade dessutom relationen.
– Min mamma var schiziod och led av vanföreställningar och misstänksamhet mot allt och alla under perioder. Självklart blev jag påverkad av det.
Som barn beskriver han sig som socialt omogen, men duktig i skolan. Ständigt läsande. Parallellt med gymnasiet – som han aldrig gått ut – började han skriva reportage för Arbetaren och tidskriften KRUT.
Och utan att kunna något om branschen startade Brutus Östling som 23-åring bokförlaget Symposion genom att ge ut en tegelsten om samtida skoldebatt, som oväntat sålde i en upplaga på 10 000 exemplar. När Václav Havel några år senare fortfarande satt i fängelse och var relativt okänd gav Symposion ut hans essäsamling ”En dåre i Prag”. Fyra månader senare var Havel president.
Som mest har förlaget gett ut omkring 50 titlar om året, både facklitteratur och skönlitteratur, och dessutom boktidskriften Res Publica.
– Böcker fanns det inga stora mängder av hemma. Men pappa var blysättare på ett tryckeri ett tag och hade utvecklat en bra språkkänsla. Däremot fick jag kämpa med stavningen eftersom mamma bröt på finska. Att det heter garderob och inte ”karterop”.
Brutus Östling skrattar. Trots sitt jobb har han aldrig känt sig hemma i finkulturella miljöer.
– Det finns så många intelligenta människor på helt andra ställen. Jag känner en städerska som är den smartaste jag vet, snabbare i huvudet än alla andra.
– Dessutom drack jag ju under 10 års tid och det ställde till det, på alla plan…
Inte minst ekonomiskt. 1991 gick Symposion i konkurs, men kunde rekonstrueras – och Brutus Östling blev nykter.
– Från det att jag är 25 vet jag egentligen att jag inte ska dricka, fortsätter Brutus Östling. Men jag kände inte till det här med självhjälpsgrupper, så jag fortsatte i fem år till. Nu har jag varit nykter i 21 år och går fortfarande på möten nästan varje vecka. Jag tycker att det är kul, och så kan jag visa att man inte behöver ta ett återfall. För de som tar återfall kommer i regel aldrig tillbaka.
– Det är kanske konstigt att säga ”alkoholist” när man inte druckit alkohol på flera decennier. Mina barn har ju aldrig sett mig med en flaska öl eller en snaps till midsommar. Men det är för att komma ihåg att det är en sjukdom.
Bokförlaget lever vidare, men han hinner numera bara med ett tiotal titlar om året tack vare fotograferingen. Som mer eller mindre var resultatet av en slump – Brutus Östling hade ett nyvaknat dykintresse i slutet av 90-talet och skaffade sig utrustning för undervattensfotografering.
– Jag är ganska envis. Under första året hade jag över 100 dyktimmar i kalla svenska vatten.
Under en dykresa i Miami passade han på att knäppa några bilder på fåglar i en park. Och något med de där fåglarna kunde han inte släppa. År 2005 kom första fotoboken ”Mellan vingspetsarna”.
Ett mått på hans envishet finns i bakgrunden till boken ”Örnarnas rike” från 2007. Han hade besökt norske vännen Ole Martin Dahle vid ett fjäll utanför Trondheim och övertalat denne att börja lägga ut mat för att locka dit kungsörn. En tid senare återvänder Brutus med kameran och lägger sig och väntar i ett iskallt gömsle under en veckas tid. Bildresultat: en ekorre. Månaden efter återvänder han för en vecka till: ingenting. Besviken vänder han hem igen – och har då kört bil i totalt 500 mil.
– När jag kom hem innanför dörren ringde Ole Martin och sa ”Jag tror kungsörnen har landat nu”. Jag satte mig i bilen och körde upp igen och fick massor av bilder på fyra dagar. Numera är det där gömslet modernt med toalett och allting. Det är fullbokat under hela vintern av fågelfotografer från hela världen.
Bakgrunden till ”Under asfalten vilar en strand” är också fascinerande. Brutus Östling lyckas ta sig till Midwayöarna mitt i Stilla havet mellan Hawaii och Japan – en före detta amerikansk marinbas som nu tagits över av miljontals albatrosser som lever sitt liv bland sönderrostande hangarer och övergivna landningsbanor.
Under hemresan smäller det till i den ena flygplansmotorn och under ett par minuter slår eldslågor ut. Piloterna måste återvända till Midway. Det tar tio dagar att få dit en ny motor – och Brutus Östling är ganska nöjd. Han har i praktiken ön för sig själv och inser han att han måste göra en bok.
– Albatross-boken kom att handla mycket om miljöhoten. Fotot är bara en grej. Jag är intresserad av fåglars beteende.
Men i din första bok hävdar ornitologen Magnus Ullman att fåglar saknar känsloliv?
– Ja, men jag är inte säker på att Magnus har rätt där. Vi vet för lite om djur i det avseendet. Herregud, en gris som man kastrerar utan bedövning, tro fan att den har känsloliv.
Brutus Östling avbryter sig och skakar på huvudet.
– Förlåt, men jag blir så förbannad… Jag har slutat äta kött sen ett par år. Alltså, hur fåglars känsloliv ser ut vet vi inte, men att de har känslor är nog klart. Tänk på våra svartfåglar, alltså kråkor, korpar och skator – de är oerhört intelligenta. När örnarna äter av åteln roar de sig ofta med att dra dem i stjärtfjädrarna. När örnen vänder sig om hoppar de undan, sedan när den börjar äta igen är de framme och rycker. Jag tror faktiskt att de retas.