Vem: Bokförläggare och vd.
Var: Piratförlagets kontor, Stockholm.
När: Oktober, 2011.
Strax före intervjun med Ann-Marie Skarp träffar jag av en slump en ung kvinna som arbetat med henne tidigare. ”Ann-Marie är den ultimata förläggaren”, förklarar hon. ”Rak och energisk. När man pratar med henne är det som att stå i solljus – hon är så närvarande”.
Redan i hallen på Piratförlaget förstår jag vad hon menar.
– Jaså, du står här och snokar!?
Ann-Marie Skarp har dykt upp från ingenstans. Skrattar varmt och hälsar välkommen med intensivt vakna ögon och ordentligt handslag.
– Jag måste erkänna att jag inte riktigt är återhämtad från bokmässan i Göteborg ännu, fortsätter hon. Jag har varit där säkert 25 gånger. Det är fantastiskt, men i år kände jag mig fullkomligt utmattad både fysiskt och mentalt i flera veckor efteråt. Det kanske har med åldern att göra…
Men ryms det ett enda gram trötthet i Ann-Marie Skarp den här dagen är det omöjligt att spåra utifrån. Vi sätter oss i sammanträdesrummet. Hon pekar mot en rad bokhyllor fullspäckade med färgsprakande bokryggar.
– Här står nästan allt vi har gett ut. Jan (Guillou) och Liza (Marklund) har varsin egen hylla, för deras utgivning är så stor.
Det ”lilla” Piratförlaget där Ann-Marie Skarp är både vd, förlagschef och förläggare har hunnit bli 12 år och omsätter nu omkring 100 miljoner om året.
Ann-Marie Skarp kommer från en stor familj med fem syskon. Pappan var militär, men ingen sträng auktoritär där hemma.
– Mamma var den som stod för uppfostringen och ambitionerna. Hon var noga med bildning – vi skulle se saker på ett jordnära sätt, lära känna Sverige, lära oss simma. Det fanns ingen press, men en självklar förväntan på att vi skulle studera och få bra betyg. En osentimental uppväxt.
– Som barn var jag nog ganska driftig, en sådan som blev ordförande i elevrådet. Men också en sådan som alltid skulle vara ute på kvällarna, vilket mamma inte gillade…
Pappan blev till sist regementschef i Sundsvall och där tog Ann-Marie Skarp studenten 1970.
– Jag ville arbeta med barn och jobbade på flera daghem och förskolor i Sundsvall. Men det blev att jag flyttade med min dåvarande sambo till Stockholm och började på Frans Schartaus eftergymnasiala utbildning.
Där ingick en obligatorisk enveckaspraktik. Ann-Marie Skarp letade i tanken efter något som kunde vara spännande.
– ”Böcker”, tänkte jag då. Så jag gick hem och kollade bokhyllan och det var ju böcker från Bonniers och Norstedts som stod där.
Ett telefonsamtal senare och hon hade fått praktik hos dåvarande förlagschefen Lasse Bergström på Norstetds, och efter ytterligare en vecka fast jobb.
– Då var det fortfarande gamla fina damer som läste korrektur och tryckpressarna dunkade i huset på Riddarholmen! Helt fantastiskt! Jag hade tänkt att jag naturligtvis bara skulle vara där några år, och sedan skaffa mig en akademisk utbildning. Men jag struntade i det eftersom jag hela tiden fick nya möjligheter och arbetsuppgifter.
Så småningom blev hon både förläggare och den som ansvarade för inköp av utländska rättigheter. Reste mycket och värvade storsäljare som Michael Connelly och Marian Keyes.
På Norstedts gav också Jan Guillou ut sina böcker. Ann-Marie var inte hans förläggare, men han hade tidigt förstått att det var till henne han skulle ringa när han ville vara säker på att något blev ordentligt gjort. De blev så småningom ett par, innan relationen till Norstedts kraschade i tusen bitar.
Ann-Marie Skarp hade blivit förbigången i karriären av nya chefer, kände sig utmobbad och mådde till slut mycket dåligt – vilket gjorde Jan Guillou rasande. Han ringde alltså till värsta konkurrenten Bonniers för att höra om de hade behov av hennes kompetens. Som bonus skulle han själv flytta sin utgivning till Bonniers och så att säga ”följa med i handväskan”. Men högste chefen var inte hemma, och resultatet blev istället det egna Piratförlaget, som grundades tillsammans med Liza Marklund och entreprenören Sigge Sigfridsson. Ett infall som påverkade hela boksverige med sin nya modell – hälften av vinsten till författarna.
Det räcker för en författare att hota med att äta lunch med dig för att förhandla upp sin ersättning, sägs det i branschen?
– Jo, så var det nog under de första åren. Vi tyckte att det var orimligt hur fördelningen var mellan författarna och förlagen. Särskilt för pocketen tog förlagen alldeles för stor del av kakan. Nu har många fått kraftigt förbättrade villkor och där har Piratförlaget spelat roll.
Men att hon för några år sedan blev utsedd till mäktigast i branschen av tidningen Svensk Bokhandel viftar hon bort.
– Äh, jag tycker inte riktigt att jag har makt… Jag har aldrig strävat efter att vara chef, även om jag gillar att bestämma. Det var bara det att jag liksom fattade det här med förläggeri… Hur jag vill att ett förlag ska skötas.
Ann-Marie Skarp berättar gärna om förlagets framgångar, men ännu hellre om just visionen. Att arbeta nära och handfast med böckerna. Aldrig bli ett stort maskineri. Själv har hon blivit nära vän med många av förlagets författare. Inte minst norska Anne Holt.
– Anne är väldigt tuff och säker, alltid glasklar i sina analyser. Men hon är också en väldigt blyg person i offentliga sammanhang. I samband med att hennes första bok kom ut i Sverige hade vi en middag för henne, och hon tydde sig till mig. Efter det fick vi ett väldigt förtroende för varandra. Sedan gifte hon sig med sin norska förläggare Tine och nu de väldigt nära vänner till mig och Jan. Med Tine äger vi också ett förlag i Norge.
En annan vän är förstås delägaren Liza Marklund.
– Ja, Liza är suveränt proffsig. Och rolig att vara med. En gång satt vi på ett hotellrum och sjöng schlagers ihop till långt in på natten…
Men att du redigerar din mans böcker – är det så smart? Nu är du också fast för livet i hans mastodontprojekt med ”Brobyggarna”?
– Ja, men jag ser det inte så. Vi är så ovanligt bra på att samarbeta – så jag vill gärna vara det. Yrket är mitt allt, och jag kan dela det med den jag är gift med. Det är ju hur roligt som helst!
Rutinerna är fastlagda sedan länge. Jan sitter ”på landet” i Östhammar och knattrar på sin skrivmaskin medan Ann-Marie arbetar på förlaget inne i Stockholm. På fredag eftermiddag hämtar Jan henne på busstationen i Östhammar. Sedan läser hon de sidor han skrivit under veckan, medan han går ut i vinkällaren med uppgift att matcha hennes medhavda inköp från Östermalmshallen.
– I veckorna kan han äta vad som helst, så då kommer jag som den räddande ängeln…
Jag trodde inte han var typen som kompromissar med födan?
– Jo, det är just vad han gör! Han kan äta en tonfiskburk till middag!
Och vad väljer han för vin?
– Om jag jag köpt salami eller patanegra vet jag att det blir en alcace och har jag köpt kalv blir det italienskt. Äter vi vilt från frysen blir en bourgogne. Men jag kan tycka att man kan vara lite slappare med vinvalet… När vi går ut på restaurang med vänner och fyra personer beställer olika mat blir Jan helt spadrig. ”Hur ska jag då välja vin?”. Då säger jag att för sjutton, alla måste ju få äta vad de vill!
Ni har visserligen tävlat i ”På spåret”, men annars syns ni inte så mycket ihop?
– När vi blev ett par i slutet av 80-talet skrevs det mycket dumma saker i skvallertidningarna. Jan hade ju fru och två barn och jag var sammanboende. Ingen visste hur det gick till när vi träffades – men det påstods en massa saker! Allt var bara påhitt, men det var jättejobbigt. Mina föräldrar kunde läsa om mig som utnämnd till ”den andra kvinnan” och så – det var väldigt obehagligt. Sedan dess har jag inte varit så intresserad av mig själv i offentligheten. Jan däremot ser ju själv till att saker utspelar sig i offentligheten…
Ja, blir du inte förbannad då? När han är sådär oefterhärmligt bufflig?
– Jo! Jag blir mycket argare på Jan än vad han blir på mig. Jag säger ifrån direkt. ”Det här tycker jag verkligen inte är bra!” Eller ”det där kommer du ju få äta upp!”. Jag tycker inte att han behöver peka ut enskilda personer så mycket som han gör, det är fullkomligt onödigt! Men han har ju sedan länge bestämt sig för att använda strålkastarljuset för att belysa frågor som han tycker är viktiga – och i de frågorna är jag med honom fullt ut. Som att rättssäkerhet ska gälla för alla, oavsett hudfärg och religion, och inte bara för oss svenska blonda och blåögda. I de striderna är han outtröttlig, men kan ändå få en massa smuts tillbaka helt oförtjänt.
Deras grundvärderingar är överhuvudtaget väldigt lika, förklarar Ann-Marie Skarp. Porslinet flyger aldrig efter helgmiddagen.
Småkonflikter då? Han blir sur över att du dräller manus omkring dig, du irriterar dig på alla gevär som ligger och skräpar?
– Nej, nej! Jo… Gevären kan jag faktiskt bli lite sur på när de står framme. Jag har jätterespekt för vapen.
På den allvarligare frågan om hur Ann-Marie Skarp har förändrats av relationen med Jan Guillou återvänder hon till just hans stridbarhet.
– Jan har verkligen fått mig förstå att det finns en tendens hos hos många av oss att döma för snabbt. Man måste stanna upp och tänka efter. Det är ruskigt hur ofta människor ansluter till den mest högljutt framförda uppfattningen, som kan vara käpprätt åt fanders.
Och hur har Jan påverkats av dig?
– Jag tror att han…
Ann-Marie Skarp vänder för en gångs skull ner blicken och tvekar länge.
– Han är inte den som vill grotta i saker för mycket. Jag vill alltid analysera, fullfölja och bena upp. Jag tror att Jan har fått upp ögonen för andra dimensioner. Allmänna livsfrågor.
Intervjutiden rinner iväg. Hon ska fotograferas, och sedan fortsätta jobba med att läsa nyinkomna manus. Återstår bara frågan om framtiden.
– Den är helt förknippad med förlaget, säger Ann-Marie Skarp. Förlaget är mitt liv. Jag vill hela tiden förstärka och förbättra.
Och vad är du rädd för?
– Jag går inte omkring och tänker så. Men det är klart, en sömnlös natt kan jag ligga och fundera på vilka hoten är. Piratförlaget står på en stark grund, men vi måste förtjäna våra författare hela tiden. Jag är ju inte naiv.
Så både förhoppningar och farhågor är kopplade till – jobbet?
– Ja, det är faktiskt sant… Vad tråkigt, haha! Sådan är jag!