Tomas Tranströmer

Vem: Poet och psykolog. Intervjuad tillsammans med hustrun Monica Tranströmer inför utgivningen av “Air Mail : brev 1964 – 1990”. Publicerad i Månadsjournalen.
Var: I hemmet på Stigbergsgatan på Södermalm i Stockholm.
När: Mars 2001.

Fiskrestaurangen på stranden, enkel, ett skjul uppfört av skeppsbrutna. Många vänder i dörren men inte vindstötarna från havet. En skugga står i sin rykande hytt och steker två fiskar enligt ett gammalt recept från Atlantis, små explosioner av vitlök, olja som rinner på tomatskivorna. Varje tugga säger att oceanen vill oss väl, ett nynnande från djupen.

Hon och jag ser in i varann. Som att klättra uppför de vilt blommande sluttningarna utan att känna den minsta trötthet.

Raderna ovan inleder Funchal, också namnet på Madeiras huvudstad. Prosadikten är en av de vackraste jag vet. Tomas och Monica Tranströmer är just hemkomna från Madeira när jag träffar dem. Tomas lånar min penna och anteckningsblock och skriver med vänster hand 1974.

Det var då ni först var där?

– Ja. Men! tillägger han och skriver 1976.

Dikten är från andra besöket två år senare?

– Ja.

Finns restaurangen kvar?

– Det måste vara Gavina, säger Monica och Tomas nickar. Den har inte blivit tjusigare. Men tråkigare. Vi vågade inte gå dit.

Tomas ringar in årtalen och säger “mycket bra, då

– Ja, det såg så annorlunda ut då, fyller Monica i. Alla hotellghetton var bananodlingar. Nu kryllar det av turister. Men Madeira kan aldrig förstöras för oss. De första intrycken var så starka.

Vi dricker kaffe i deras ljusa vardagsrum med en svindlande utsikt över Strömmen uppifrån Stigberget på Söder. Tomas Tranströmers talade språk är till stora delar oåtkomligt, efter stroken i november 1990. Ändå samtalar vi nästan obehindrat med hjälp av Monica. Men jag sörjer redan där den stundande artikelns begränsningar. Hur återge alla gester, tonfallen som säger så mycket, den finstämda mimiken?

Profanare yrke än poetens får man leta efter, tänker jag under läsningen av brevväxlingen som nu ges ut mellan Tranströmer och den amerikanske poeten Robert Bly (under senare år mest känd som författare till manspsykologi–bästsäljaren Järn–Hans). Det handlar mycket om förlagsbyråkrati, stipendieansökningar, uppläsningsturnéer och royaltyärenden – allt med Kafkaliknande självdeklarationer som följd. Översättningsproblemen är många och roliga (vad gör man med ett ord som hötorgsmålare?) Under en bifogad dikt: “Storebror, kan du kasta ett hästhandlaröga på den här bagatellen.”

Hur kom den här idén till?

– Tomas är en människa som aldrig slängt någonting, säger Monica milt förebrående. Alla garderober och skåp, överfulla av papper!

– Nej, hallå! protesterar Tomas.

– Jodå, men vi satte i gång en grovsortering för ett tiotal år sedan och började läsa gamla brev. Det var oerhört roligt, framför allt Robert Blys. Vi frågade, och han hade också sparat sina. Vi berättade det för Eva Bonnier vid något tillfälle – tydligen glömde hon inte bort det. Och när vi fick kopior på dina brev till Robert tyckte du kanske att det inte var så dumt att ge ut dem?

– Ja, men… säger Tomas och gör en gest som visar på viss ambivalens.

– Det växlar från dag till dag? Ibland tycker du det är lysande, ibland undrar du vad du ställt till med, va?

– Ja, bekräftar Tomas och skrattar.

Är det något som är känsligt?

– Nej, tvekar han.

– Egentligen inte, tror jag, funderar Monica. Ni pratar om människor visserligen. Men många som du är reserverad inför där har blivit goda vänner. Sonnevi hackar ni lite på förstås…

– Ja. Tomas ler och slår ut med handen.

– Men det är inga elakheter. Och så har vi ju förvarnat Göran om att han förekommer i breven.

– Du är också försiktigare än Robert. Han är mer burdus. Skriver han något olämpligt, tycker du?

– Nja…

– Jag tror att du tycker han kan få framstå som den buse han faktiskt är!

Tomas och Monica skrattar.

– Robert och du var nästan som bröder. Fortfarande kan det räcka med att ni tittar på varandra för att det ska brista…

I ett brev från december 1968 ger Tranströmer ett snabbreferat av ett författarsymposium i Berlin. “Vi satt och filosoferade kring ett långt bord i fyra dagar: Lars Gustafsson, jag och två svenska prosaförfattare samt 30 tyska docenter och professorer och författare och tänkare och linguister och observatörer från Sv. Institutet m m. Jag förstod inte ens titeln på konferensen! erklärbarkeit und nichterklärbarkeit der welt als axiom für die litteratur? Maten var bra.”

Så där går det på. Två humorister och språkkonstnärer på var sin sida om Atlanten, som triggar varandra och inte anar att främlingar ska komma att läsa om tomma plånböcker, rostiga bilar, krassliga fruar och illaskrivande kolleger. För biografiska uttolkare av poeten Tomas Tranströmer har förmodligen en dröm gått i uppfyllelse.

Egentligen började vänskapen av en slump, Tranströmer skrev till Bly, då redaktör för tidskriften The Sixties, för att få adressen till en annan amerikansk poet, James Wright. Första brevet är daterat den 6 april 1964, det sista några månader innan Tranströmers stroke. Inledningsvis är tonen mycket artig, prövande. Dear Mr Bly och Bäste herr Tranströmer, skulle Ni ha möjlighet…

Hösten 1964 planerar Bly ett besök i Skandinavien och undrar om det möjligen kunde vara aktuellt med ett möte. “Kom och hälsa på”, svarar Tranströmer, “det går bra att ligga över, vi bor i en tjänstebostad på ett fängelse, det är mycket idylliskt. Jag hämtar på stationen i Linköping, för att Ni ska känna igen mig kommer jag att vara iklädd grön frack, lösskägg, halmhatt och läsa Nixons självbiografi.”

Snart är tilltalet du, käre vän, broder eller Roberto. Och de blir varandras främsta översättare mellan engelska och svenska. “Numera blir man alltid när man uppträder inför studenter, anklagad för att inta en reaktionär hållning om man läser upp en dikt där det finns med några djur eller grässtrån”, skriver Tranströmer i ett brev 1968. Något år tidigare hade samlingen Klanger och spår utkommit, och en massiv kritik inleddes med recensioner i Aftonbladet och BLM. Poesin var misstänkt religiöst färgad, den gestaltade en uppgiven verklighetssyn, som visserligen kunde skänka en sugande upplevelse av kosmisk ro, men på bekostnad av alla impulser att ingripa i skeendena och förändra världen.

Försvarare skyndade ju till från alla politiska hörn och kritikerna har för länge sedan nu gjort avbön. Men breven visar att författaren var långt ifrån oberörd. Ofta reagerar han med djup indignation, ibland sorgsen uppgivenhet, inte sällan med galghumor. Som då han föreslår sin översättare Bly följande biografiska notis: Tomas Tranströmer är en 67–årig maoistisk symaskinsreparatör av blandad lapsk–judisk börd från Kiruna. Han är nu politisk flykting i Norge.

Mig veterligen har aldrig Tranströmer kommenterat kritiken offentligt. Känns det märkligt att göra det nu?

– Är det inte så att du tycker att det är lite skönt att redovisa hur du faktiskt tänkte? trevar Monica.

– Jodå, säger Tomas och dröjer på ordet. Men…

– Bara det inte uppfattas som en uppgörelse med tiden och vännerna?

– Ja.

– Du skriver någonstans till Robert att du är rädd att han ska tro att du känner dig mobbad och sårad, säger Monica. Men det gjorde du inte, du tyckte allt var så överdrivet. Fast så var du ju mallig också, du ville inte känna dig mobbad!

– Nej, ha, ha!

Breven ger också en fascinerande inblick i en författares privatekonomi. När Robert Bly någon gång skickar med en check på 50 dollar för royalty, då blir det fest.

– Ja, det är ingen överdrift, säger Monica. På 80–talet reglerade några av de stora priserna ekonomin. Men på 60– och 70–talet var vi verkligen panka! Och vår gamla skruttiga bil…

– Ja, oj, oj, oj… instämmer Tomas och skrattar.

– Robert hade det också knackigt. Men han var bättre på pengar, att ta ordentligt betalt.

Men det gick väl inte ut över diktningen? frågar jag och Tomas tvekar.

En otäck tanke slår mig. Hade vi fått fler diktsamlingar med en bättre ekonomisk situation?

– Nej, svarar Tomas direkt. Nej.

– Du ville aldrig vara författare på heltid, säger Monica. Du ville ha den förankring i samhället som arbetsplatsen och arbetskamraterna gav?

– Ja, bekräftar Tomas.

 Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.

Är då inte psykolog ett märkligt yrkesval? Fast vem behöver extra barlast om inte en poet? Jag lyckas snärja in mig i en omöjlig fråga som jag tror innehåller orden orsak eller verkan någonstans. Monica försöker hjälpa till:

– Krisen i 15–årsåldern som du beskriver i Minnena ser mig… Har den inte varit oerhört viktig? Var det lite av en startpunkt för både psykologin och diktningen?

– Nja, det vet jag inte, säger Tomas.

– Men den lämnade grova ristningar. Du fick ett behov av att forska i det senare i livet?

– Ja, ja, säger Tomas och nickar. Det är bra, men…

– Naturligtvis inte hela sanningen.

– Nej.

– Lite handlade det förstås om försörjning. Von Platen som var din professor på litteraturvetenskapen, han tyckte inte att det här med poesin var något som kunde vara en inkomstkälla, vet jag.

– Nej, säger Tomas och nickar leende.

– Och jag minns att du en gång berättat för mig om Wilhelm Törnkvist, som målat nästan alla våra tavlor. Han bodde på Runmarö och omgivningen skakade alltid på huvudet, honom har man då aldrig sett hålla i en pensel, ska han vara målare? Stackars hans fru som får försörja honom . Då bestämde du dig för att om du blev konstnär, då skulle man aldrig kunna säga så om dig!

– Ja, ja – det är bra!

Tomas skrattar och med en finurlig min skriver han 1952 på mitt papper.

– Hittade du Sheldon redan –52? säger Monica förvånat.

– Ja. Tomas reser sig, går till en av bokhyllorna och återvänder med en bok som han överlämnar till mig. W H Sheldon, The Varieties of Temperament.

– Det handlar om att typografera människor efter psyke och kroppsbyggnad, berättar Monica. Han är knappast rumsren i dag! Det fanns tre typer, ektomorf – de magra, endomorf – de tjocka, och mesomorf – muskelbergen. Varje människa var naturligtvis en blandning, och man räknade ut en viss summa som inte fick överstiga… var det tolv? Det fanns väl något allvar i det, men Tomas och gänget hade det som sällskapslek när jag träffade honom 1957. “Där kommer en typisk tre–sex–tvåa!” Även jag blev duktig.

– Jadå, bekräftar Tomas.

– Tompa, du var världens spinkigaste kille då! Någon påstod att det var Sheldon som räddade dig och fick dig att acceptera din kolossalt magra kropp.

Vi skrattar igen och Tomas signalerar att ämnet spårat ur för länge sedan.

Saknar du psykologyrket? undrar jag.

– Nja, säger Tomas och tittar mot Monica.

– Du älskade verkligen jobbet på AMI i Västerås och hade tänkt arbeta deltid fram till pensionen? Men Roxtunaanstalten på 60–talet, det var också en jobbig tid…

– Ja.

I natt är jag nere hos barlasten.
Jag är en av de tigande tyngderna
som hindrar skutan att stjälpa!
Otydliga ansikten i mörkret som stenar.
De kan bara väsa: rör mig inte.

Vill man omvända en medmänniska som fnyser inför blotta ordet poesi sätter man lämpligen en Tranströmerdikt under näsan på honom eller henne. Något i hans diktning förmår förhäxa läsare på 50 olika språk (eller 51, för koreanerna har snart väntat klart), och epigonerna har varit otaliga. Varför inte? Det verkar så enkelt, frestande att försöka. Själv har jag till och med skrivit en sorts hyllningsdikt, då min egen svåraste Tranströmerperiod sammanföll med studier i litteraturvetenskap. Docenten tillät ingen underlåtenhet inför läran om versmått; omgående sonettövning! Jamberna klämdes nog in där de skulle, men dikten blev förfärlig, halvsmälta, lånade Tranströmermetaforer i uppstyltad syntax. Huga. Andemeningen kvarstår: det är ytterst sällsynt poesi. Trösterik.

Regn, regn färdas över oss.

Bilderna fastnar, slår följe med en, även i vardagen. Jag kan aldrig höra ett flygplan utan att minnas hur reaplanet “nigande i sitt dåns kjolar / fick tystnaden på jorden att växa i styrka”.

Det fungerar omvänt också. En riktigt vidrig grå svensk vinterdag lindrar det en smula att leta fram ett par rader ur Vinterns formler, om tre svarta ekar i snön: “Så grova, men fingerfärdiga. / Ur deras väldiga flaskor / ska grönskan skumma i vår”.

Men. Demonerna lurar alltid runt hörnet. Ur Morgonfåglar: “Tvärs genom vårvärmen en kall korridor / där någon kommer skyndande / och berättar att man förtalat honom / ända upp i styrelsen”.

Tomas och Monica är Stockholmsbor igen sedan några månader. (Västerås har hyst sin världsförfattare sedan 1964 och delar ut årligt poesipris i Tranströmers namn. I stadens kulturnämnd är de bokstavligen tröstlösa.)

Lägenheten ligger bara en kort promenad från barndomshemmet på Folkungagatan, ännu en bit bort tornar Södra Latin upp sig. Dess sammansvetsade, brådmogna gossgäng årgång 31–32 var redan då en namnkunnig skara. En oförglömlig skildring finns i Per Wästbergs En ung författares dagbok. Bo Holmqvist, Kjell Espmark, Gunnar Oldin, Bo Grandien, Sven Lindqvist, Lars Forssell, Göran Palm…

Jag får för mig att ringa runt. Nästan alla bor kvar i barndomskvarteren, telefonlistan kunde säkert vara Tomas egen för ett halvsekel sedan. Bo Grandien berättar om långa samtal under kvällspromenaderna runt Söder, sommardagarna i skärgården med roddturer mellan hans egen Hasselö och Tomas Runmarö. Sven Lindqvist talar om Tomas varma mor, folkskolelärarinnan Helmy. Veckans höjdpunkt var hennes salong på lördagseftermiddagarna, diskussioner, musik, te och kakor och högt till tak.

Göran Palm minns tiden som Bonnierska påläggskalvar på tidskriften Upptakt; i inskickat material ville redaktör Palm alltid förklara och lägga till, medan redaktör Tranströmer skulle stryka minst varannan rad.

– Jorå, Tomas han silade snacket! Jag minns att han alltid ”joggade” femton minuter varje morgon, skrev frenetiskt vad som föll honom in – och sparade sedan de bäriga raderna. Visst ville han skriva långdikter också, men det blev alltid högst sjutton rader.

Per Wästberg har förresten gjort statistik på den Tranströmerska fåordigheten. Räknat på verksamma år som poet och det publicerade materialet: ett ord om dagen.

Samtliga vänner vittnar om Tranans förmåga att berätta historier, hyperkänsligheten för ordens valör. Ett av de roligaste breven till Bly är daterat den 10 december 1975; en blandning av kommentar och referat som går i ett halsbrytande tempo – Tranströmer skriver med ett öga på Blys diktöversättningar och ett på sin tv, som visar årets Nobelfest. En kortversion som inte gör brevet minsta rättvisa kunde låta så här: “En professor talar engelska med hundraprocentig svensk brytning … Du tycks insistera på the tunnel where I am – om du tycker det låter bättre, så kör till … Nu får fysikerna sina pris. Vår playboykung ler landsfaderligt … Och nu hedras hr Montale med ett tal av den 91–årige Anders Österling (hans första bok kom ut 1902): The Italian poet Eugenio Montale was born in the province of Liguuuurria… skriker han … nu har Montale ryckningar kring munnen … offret står upp nu … och NU ger kungen honom priset…”

Apropå det… Tranströmer själv har länge varit ett hett namn i förhandsspekulationerna. Niklas Schiöler, litteraturvetare från Göteborg – både Tranströmers nära vän och dito doktor – får sitta pass vid telefonen den där torsdagen varje höst. Det börjar ringa redan i ottan. Artiklar finns klara i hårddisken. Men ännu icke:

– Våren 1999 var jag i Kalifornien och föreläste på Berkeley om Tranströmer. Efteråt kom Seamus Heaney fram. Hans första kommentar var: Nu är det verkligen dags. Alla vi lärjungar har ju fått priset, när är det mästarens tur?

Det skymmer utanför fönstret. Vi går till Tomas piano– och arbetsrum. Han öppnar en grön trådmapp, överst tre strofer utskrivna sida vid sida, snarlika men inte identiska. Mängder av handskrivna anteckningar därunder.

Jag får väl inte läsa, va?

– Nej, nej, säger Tomas och skrattar.

Men en ny samling är planerad?

– Jaa! Rösten rymmer… triumf.

Deadline finns förstås inte, har aldrig gjort. Fast det tjatas en del, framför allt från utländska förlag. Tomas bygger ett torn med handen och visar hur nya dikter långsamt växer fram.

– Ditt arbetssätt är sig likt, säger Monica. Ständiga omskrivningar. Det ligger en tid och du ser om det håller.

Saknar du diktuppläsningarna?

– Ja, det var bra, säger han med eftertryck.

– Du tyckte mycket om publikkontakten. Den var viktig och du ville alltid samtala efteråt, och samtalen blev ofta väldigt roliga. Och även om frågorna återkom gav du alltid originalsvar. Men det är inte längre plågsamt för dig att höra andra läsa dina dikter?

– Asch, nja… ha, ha!

– Men du har tränat upp en stor tolerans.

– Jodå. Och han är bra…

– Krister Henriksson?

Tomas nickar.

– Ja, han har det där vardagliga tonfallet som du tycker om.

Hur ser våren ut?

– Oj, oj, oj, suckar Tomas.

– Du åker till Kina i mars, där det kommer nya översättningar… Efter födelsedagen åker du till Ungern och i maj är du på översättarseminarium i Tyskland.

Saknar du att översätta själv? frågar jag.

– Ja… Handen ritar en tidsrymd.

– Du skulle gärna arbetat med översättningar nu när tiden finns? frågar Monica och Tomas nickar. Men du har sannerligen inte varit lat de senaste tio åren. Mycket resor. Och räknar man breven har det kommit fyra nya böcker. 1990 trodde du att ditt författande var avslutat…

– Ja, säger Tomas och illustrerar med rösten och handen ett flygplan som störtar. Men!

– Det har varit meningsfulla år?

– Ja! säger han och pekar åt mitt och sedan Monicas håll.

– Du tycker också att alla besök och möten är stimulerande?

– Ja.

Det allsmäktiga cyklopögat gick i moln
och gräset ruskade på sig i koldammet.

Slutligen pratar vi om Tomas långa engagemang för Baltikum och kollegerna bakom järnridån.

– Strax före din sjukdom gjorde vi en märklig resa i före detta Östtyskland, säger Monica. Det var då du skrev dikten November i forna DDR. Den surrealistiska stämningen i dikten överensstämmer med verkligheten, det kan jag intyga. Precis så var det.

För Tomas var det en stor befrielse att kunna resa fritt igen, att få återse gamla vänner. Jag påminner mig dikten Till vänner bakom en gräns.

– Den dikten, Tomas, skrev du egentligen 1970 till poeten Vizma Belsevica. Du var i Lettland inofficiellt utskickad av Svenska institutet för att knyta kontakter. Du tvingades vara mycket försiktig och ibland kunde du skaka av dig tolken. En kväll smög du dig ut från hotellet hem till Vizma, som hade ordnat med en uppläsning. Även där var ni kanske avlyssnade. Ni fick gå ut på gården när ni ville prata ostört.

Tomas nickar eftertänksamt.

– Du vågade inte skicka något med post, fortsätter Monica. Du skrev dikten till henne där och lämnade den.

Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen få sova, bli ortoceratiter.

Vad känns mest angeläget nu, i samtiden?

– Det ekonomiska klimatet…? prövar Monica.

– Ja, säger Tomas och tecknar åt henne att fortsätta.

– Som ju också är ett slags terror. Klasskillnaderna blir allt värre. Det är skönt att kommunismen är borta, men förfärligt om den tog med sig alla anständiga rättvisetankar.

Monica avbryter sig, spänner ögonen i mig:

– Men det är jag som säger detta.

– Jo, men det är bra! svarar Tomas.

– Fast du skulle uttryckt dig annorlunda.