Stefan Sundström

Vem: Rockartist och trubadur. Intervju inför albumet “Under radarn”.
Var: I hemmet i Skå på Mälaröarna, Stockholm.
När: Mars, 2013. 

– Kolla, där är ju familjen…

Hemma i Stefan Sundströms arbetsrum hänger en tavla. Fem små porträtt på de närmaste, slarvigt men kärleksfullt hopträngda i en enkel träram. Stefan, sambon Karin, de två döttrarna – och så en yngling i 20-årsåldern med sorgsna hundögon och kaxig kyssmun.

– Du ser vem det är, va? säger Stefan Sundström innan han hoppar vidare ut i hallen för att leta efter snuset.

Givetvis är det Cornelis Vreeswijk. Stefan visar sig ha lagt vantarna på ett autentiskt passfoto från någon gång på 50-talet.

Deras släktskap markeras också av en Cornelisbyst i lera som står på bokhyllan mitt emot. Han fick Cornelispriset 1998. Mäster Cee är mager i ansiktet och märkt av sjukdom.

– Ja, den måste vara gjord någon gång strax innan han dog. Vänta… jag måste hitta lite muggar och glas…

Han ropar från köket. Svarar på frågor, kokar myntaté och letar kavajer parallellt. Nya turnén ska inledas samma kväll.

Stefan Sundström är troligen den svenska artist som gjort mest för att fylla tomrummet efter Cornelis. Som på platta efter platta fortsatt att besjunga de trasiga och tvivlande, de bortsupna och de utförsäkrade. Och som ständigt lyckas avklä politikernas samtidssvammel med sina texter.

Men det kan vara lätt att glömma, eftersom Stefan till skillnad från sin läromästare inte gör sig så påmind på löpsedlarna. Mellan varven håller han sig helst här hemma på Färingsö och föder upp höns, odlar i djupsängar och lägger in surmört.

Eller som nu senast, går i exil i Nordnorge i ett och ett halvt år för att rensa torsk och få tyst i huvudet.

– Træna är långt upp, alltså. Över polcirkeln. En ö som ligger fyra mil rakt ut från fastlandet. Jag var där första gången 2008 på en festival. Det är så jävla vackert och folk är så snälla.

– Snacka om glesbygd. Det bor 400 människor i kommunen och man har bibliotek, dagis, skola och läkare. Vilken infrastruktur! Och så är havet rent och rikt, det bara smäller på när man fiskar, inte som i Östersjön att man får napp var tionde gång.

Vi slår oss ner vid köksbordet när turnéväskan är färdigpackad. För nu är det alltså ändå dags igen. Ut på vägarna med nya plattan ”Under radarn”, som kom till i Norge. Stefan lockade upp kompisarna i bandet, de fick låna byns kyrka och gjorde inspelningen där.

– Nej, några nerver inför att spela har jag inte längre. Men egentligen gillar jag mer att åka ut på turné ensam. Man slipper det här med folk som ska plockas upp i Södertälje och så… Jag lirar ju med gamla polare och de tycker det är enklare att ringa mig än bokningsbolaget.

Stefan Sundström suckar. Fast på ögonen ser han mer förväntansfull ut än ett barn inför sitt födelsedagskalas.

Låtarna på nya plattan är en blandning av visor och rock, med ett slags vackert vemod som gemensam nämnare. Som ett farväl till gammaldags solidaritet och gemenskap.

– Det är nog det gladaste jag kan frambringa, säger han och skrattar. Jag skulle vilja kunna skriva glada låtar, som Taube. Men det är svårt för man hamnar så lätt i klichéer, särskilt när det ska handla om okomplicerad kärlek. Och det är nog ännu svårare nu för tiden. Mycket av det man tycker är det vackraste och finaste som finns förgiftas av allt reklamtänk. Som med Rolling Stones… Man kan inte höra ”Start me up” längre för då ser man de där Dressmangubbarna komma gående!

Stefan Sundström studsar upp och återvänder med David Anthins nyutkomna ”Evert Taubes värld”.

– Jag läser den här just nu, det är därför jag pratar så mycket om honom hela tiden. Evert Taube levde nog i en oskuldsfullare tid. Men även det han skrev var ju rätt förljuget. ”Flickan i Havanna”, liksom. En fin bild, en brud som sitter i ett fönster och vinkar åt en karl. Men det är ju inte för att hon är kär direkt…

Stefan Sundström skakar på huvudet.

– Han var skön, men han ljög rätt mycket. Gjorde konst av sitt liv, på livets bekostnad. Eller på sin frus bekostnad…

Stefan Sundström skrattar.

– Det priset vill inte jag betala!

Stefan Sundström är uppvuxen i Stockholmsförorten Farsta, med en ”farsa som var lantis från Dalarna och en mamma från Tyskland”.

– Jag blev en rätt udda fågel där ute och jag kände mig alltid utanför. I trean hamnade jag i OBS-klass. Det var skönt med en mindre grupp. Fröken var snäll, luktade gott och man fick sitta i hennes knä. Det var ju det viktigaste.

Som 12-åring klämde han klassikern ”Flykten från friheten” av Erich Fromm, en socialpsykologisk analys av nazismen och andra massrörelser.

– Den boken har i hela mitt liv fungerat som ett slags ram för att förstå världen.

Det politiska uppvaknande kom också in via tv:n.

– Jag minns bilderna från Vietnam, på den brinnande flickan som fått napalm över sig. På den tiden lät amerikansk militär fotograferna följa med ut på fältet. Sådana misstag görs inte längre.

Samtidigt började Stefan Sundströms läsande barndom övergå i tonår.

– Jag var lite ”asperger” och började lida av det. Jag hade nog hellre varit en hockeykille som tjejerna ville leka ryska posten med.

Vändningen kom tack vare musiken. Punken. Det fanns plötsligt andra att vara utanför med.

– I 14-årsåldern började jag röka brass. Det får man väl inte säga, men det var på sätt och vis min räddning…

Stefan Sundström skrattar igen.

– Man blir ju lite dum i huvudet, och det var nog bra för mig. Jag hade haft för mycket hjärna och för lite hjärta i mig. Utan brassen hade jag nog blivit museiarkivarie eller så. Hamnat i dåligt sällskap!

För ”Farstas Mick Jagger” har uppväxtmiljön alltid varit både politisk och personlig.

– När man kom in tunnelbanehallen i Farsta 1974 hängde det 50-60 ungdomar där i afghanpäls. Det beskrevs som ett otroligt problemområde, precis på samma sätt som Tensta och Rosengård idag. Problematiken var också den samma, det röktes hasch och vältes polisbilar. Skillnaden var att invandrarna inte kom från Sudan och Turkiet utan från Värmland och Finland. Men numera beskrivs det som ett etniskt problem, att det beror på att folk från andra kulturer inte passar in! Så är det ju inte. Nu som då handlar det om vilsenhet, att man slänger in en jävla massa folk i betongburkar och att de unga inte har någonstans att vara.

Skärmavbild 2014-03-01 kl. 23.31.17

Stefan Sundström började spela i punkband som Trots, Läppstars, Skjut och Fuck Off. Men redan vid första soloplattan ”En bärs med Nerfertite” 1990 hade han hittat hem till rötterna från Bellman, Taube och Cornelis. Och precis som de har sina Fredman och Fatumeh har Stefan Sundström återkommande textgestalter i folk som ”Jan Banan” och ”Sabina”.

– Att använda nicknames och att blanda verklighet och dikt är ett försök att undvika ett slags avspirtualisering. Jag tror inte på att skriva dokumentärt, däremot får det gärna vara personligt på ett känslomässigt plan. För så fort man börjar prata om något riskerar det att förlora sin magi. Så blev det lite med trädgården…

Stefan Sundström pekar mot köksfönstret. Allt där ute ligger vitt och stilla, bortsett från vindsnurran som förser växthuset med värme. I boken ”Stefans lilla gröna – en bok om utanförskap” som kom häromåret har han skildrat trädgården och sina försök att bli mer eller mindre självförsörjande.

– Tidigare var trädgården som ett hemligt rum för mig. Nu har den varit med i tv och andarna har liksom försvunnit.

Stefan Sundström ser inte alltför nedslagen ut. Istället skär han upp en bit kanelkrans och bjuder det sista ur flaskan med hemkokt.

– Det är mjölksyrejäst råsaft av nypon, röda vinbär och aroniabär. Väldigt nyttigt. Och ett alternativ till alkohol…

Stefan Sundström ler snett, drar på sig de stora skinnstövlarna och fattar väskan. Vi skjutsar honom en kort bit till färjan i Ekerö, som ska ta honom över till E4:an och polarna som väntar där med instrument och turnébuss.

– Cornelis växte faktiskt upp här ute, säger han. I ”Cecilia Lind” är det från Ekerö loge det hörs dragspel och bas. Men skivbolaget tyckte inte att det lät tillräckligt poetiskt så han fick ändra till Öckerö!