Macken

Om texten: Reportage för Icakuriren om integrationsprojektet “Macken”. 

Det blåser snålkalla septembervindar utanför Växjös järnvägsstation. I taxifilen står Yousefo Ahmed i stickad kofta och trummar otåligt med bilnyckeln mot låret.

– Yousefo är en av mina elever, säger Bertil Närenbäck. Han är lång och ståtlig precis som en somalier ska vara!

De skrattar.

Bertil har vaken blick och hörapparat bakom örat. Han är nyss fyllda 70, maratonlöpare och pensionerad revisor efter 25 år på Skatteverket. Nu arbetar han på Macken, en ideell förening i form av ett kooperativ. Macken driver bland annat språkskola för invandrare, verkstäder med praktikplatser och kafé. Bertils roll är att hjälpa till med myndighetskontakter, krångliga blanketter och bokföring.

– Men… är det din bil? undrar Bertil. Är du redan igång!?

– Ja, säger Yousefo. Idag!

– Har du meddelat Transportstyrelsen?

– Ja, visst.

Det visar sig ha gått ett par dagar sedan de senast hördes och Yousefo har på egen hand skickat in om f-skattsedel och fått alla tillstånd. Bilen, en begagnad Hyundai, är perfekt polerad invändigt och utvändigt.

– Det känns gott i hjärtat, säger Bertil. Det viktigaste är att somalierna får arbete och kommer ut i samhället!

Han vänder sig till Yousefo igen.

– Det är väldigt bra att du startar taxibolag. Taxi är alldeles för dyrt i Växjö. Nu ska du skriva på bilen att du bara tar 99 kronor för resor inom stan!

– Ja ja, jag ska…

Yousefo skrattar, men blicken flackar över stationsområdet, söker efter potentiella kunder bland de förbipasserande människorna. Sitt livs första och enda körning hade han i morse och nu är klockan redan kvart över elva på förmiddagen. Hemma har han hustru och fem barn.

Yousefo har hört talas om händelserna i Forserum, men har aldrig själv drabbats av rasism.

– Nej. Inte i Växjö. Det är jättebra här.

– Vi ses, säger Bertil. Nu ska vi till Macken.

Tio mil norr om Växjö ligger Nässjö och Forserum, en ort med drygt 2 000 invånare, som inte gjorde mycket väsen av sig förrän den invaderades av riksmedia i somras. Orsaken var att ett ungdomsgäng trakasserat och hotat många av invånarna med somalisk bakgrund. Föräldrar vågade inte släppa iväg sina barn till skolan eftersom de på vägen riskerade att bli kallade ”nigger” eller få en sten kastad på sig.

Nyheten sammanföll med en bredare diskussion om att somalier blivit den största gruppen asylsökande i Sverige. Totalt har knappt 30 000 somalier sökt asyl mellan åren 2000 och 2011. 7 200 har beviljats medborgarskap. Många fler väntas komma de närmaste åren tack vare nya regler kring anhöriginvandring. Ambassaderna i Somalia och dess grannländer räknar med att få in omkring 15 000 ansökningar i år.

Somalia, som ligger på Afrikas horn, har i praktiken saknat stat sedan år 1991. I landet råder ett närmast permanent inbördeskrig och fattigdomen är monumental. På landsbygden beräknas endast 10 procent av befolkningen ha tillgång till rent vatten. Drygt 10 procent av barnen dör innan sin första födelsedag.

En betydande del av dem som kommit, och snart kommer, till Sverige saknar därför utbildning och kan inte skriva eller läsa. Våra politiker beskriver denna situation

i skilda ordval. Som i förlängningen en ”möjlighet” för ett mångkulturellt Sverige (integrationsminister Erik Ullenhag), som en ”utmaning” (flera kommunpolitiker vars budgetar kommer att belastas) eller som ett potentiellt knark- och terrorhot (SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfsson).

Växjö har en relativt stor grupp somaliska invandrare. Med de nya reglerna väntas i år omkring 400 somalier, framför allt barn, komma till Växjö för att återförenas med sina familjer.

Vid Macken råder full aktivitet. Namnet kommer av att en av lokalerna utgörs av en nedlagd bensinstation. Där finns nu en second hand-butik med möbler som hämtas från en återvinningsstation i närheten för att sedan renoveras, förklarar Bertil Närenbäck. Man kan också köpa grönsaker från Mackens egen stadsodling.

Föreningen är grundad av eldsjälen Fredrik Bergman. Det var han som först frågade om Bertil kunde tänka sig att bidra med sina kunskaper inifrån Byråkratsverige. Fredrik är dock inte på plats eftersom han befinner sig på resa i Tanzania för att se till ett skolprojekt han startade för många år sedan. Trots det är han ständigt närvarande. Alla vi träffar vittnar om Fredriks närmast overkliga engagemang och energi.

Inne i syateljén sitter Sadiya Mohamed. Hon är en av dem som gått Mackens ”språkverkstad”, där man integrerar språkundervisning med praktiska kurser.

– Min mamma bor kvar i Somalia, säger Sadiya. Hon ringde och frågade ”Vad är problemet i Sverige!?”.

Det visar sig att somalisk tv rapporterat om händelserna i Forserum.

– Men jag visste inget. Jag ser aldrig på tv, jag har inte tid!

Sadiya är 28 år, använder stora gester, har ett förtrollande leende och skrattar ofta. Hon får ibland leta länge efter de svenska orden.

– Många frågar mig: ”Du har bott i Sverige i 9 år – varför har du inte gått ut SFI?!” Det är väldigt svårt, men jag försöker!

SFI betyder Svenska för invandrare. Att klara dess slutprov är ofta ett krav för att få olika sorters stöd.

– Men du har ju också fött fyra barn under den tiden, säger Caroline Schough, som är verksamhetsledare på Macken.

– Ja, säger Sadiya. Men jag är så glad att jag är i Sverige. Nu vill jag jobba!

Det som förvånat Sadiya mest med Sverige är att alla har så bråttom, förklarar hon.

– Här går alla så fort. Jag måste också gå fort, mina kläder flyger, så här, som en fågel!

Sadiya skrattar igen och fladdrar med sin sidenklänning.

Under sommaren har hon praktiserat på ett äldreboende i Ingelstad två mil söder om Växjö. Först som vårdare, sedan som städare. De äldre gjorde henne glad, säger hon, även om det var svårt att kommunicera. De gamla kvinnorna tyckte att hon var ”fin” och ville prova att stryka över hennes mörka hud.

Tomas Staaf är också verksamhetsledare på Macken. Han tycker att stämningen mellan olika grupper i Växjö är god.

– Vi har alltid varit en hyfsat mångkulturell stad. Visst finns det en viss segregation, till exempel i Araby. Men å andra sidan, ta studenterna på Linnéuniversitet. De lämnar inte campus om de inte ska ner på systemet!

Bertil tar oss med på en biltur. Vi kör söderut. Efter 20 minuter passerar vi det lilla samhället Eneryda, med prydliga villatomter och en nerlagd kiosk. En smal skogsväg senare hörs ljudet av röjsågar.

– Det är ett hårt jobb, förklarar 48-årige Hassan Ahmed Jama när han fått av sig skyddsvisiret och torkat svetten ur nacken. Men känn doften. Och så sover jag gott på natten.

Under fastemånaden ramadan i somras var det tuffare. Då fick Hassan vare sig äta eller dricka så länge solen var uppe.

– Men magen får vila, säger han och skrattar. De andra elva månaderna måste magen jobba!

Skogsnäringen i Sverige skriker efter arbetskraft, men har upptäckt att svenska ungdomar inte vill ha jobben. Här har Macken sett sin chans. Just detta område ägs av den socialdemokratiska Älmhult-politikern Monica Haider. Återigen eldsjälen Fredrik Bergman som utnyttjat sina kontakter.

Hassan har bott i Sverige i tio år, det senaste i Växjö. Ingen har varit elak här, säger han.

– Det bästa med skogen…? Att det kan bli arbete. Och Småland har mycket skog!

Hassan tar en klunk vatten ur petflaskan, viftar bort några älgflugor och drar igång sågen. Björkarna växer så det knakar och måste bort om de nyplanterade granarna ska ha en chans. Detta är ”Gudrunskog”.

På vägen tillbaka svänger vi förbi stadsdelen Dalbo där det bor många somaliska invandrare. Vi ska träffa en annan av Bertils adepter, 31-årige Abdikadir Mohamoud. Han har startat en liten somalisk butik längst ner i ett hyreshus där han säljer klänningar, telefonkort och somaliska torrvaror som dadlar, ris och söta kakor. ”Najma shop” är döpt efter den 2-åriga dottern.

– Abdi kunde allt på företagskursen, förklarar Bertil. Han sög åt sig som en svamp!

Vi får vänta några minuter. Abdikadir, som fick uppehållstillstånd 2006, jobbar som samhällsvägledare och rådgivare på kommunen och kommer inte till butiken förrän vid 17-tiden. Dessutom är han ordförande i Växjös somaliska förening.

Abdikadir dyker upp med mobilen i ena handen och en bunt papper i den andra. Han håller vid sidan av allt annat på att administrera en polisanmälan. Någon brände upp hans bil häromdagen. Han tror sig veta vem det är.

– Men det var en slump. Han ville inte åt mig. Det är en vanlig kriminell.

Abdikadir säger att han vill bo i Växjö i hela sitt liv. Han har en bra dialog med kommunen.

– Det viktigaste nu är att ta hand om alla barnen som kommer, säger han. Vi måste undersöka hur mycket de gått i skolan. De som kan måste ut i vanliga klasser och de andra måste få stöd.

Han vänder sig till Bertil.

– Och hur kan vi hjälpa de somaliska kvinnorna som vill öppna restaurang?

– Det ska vi göra, säger Bertil. Vi måste bara hitta en lokal.

Själv har Abdikadir klara planer för hur han ska utveckla sin affär. Inom de närmaste dagarna får han sin kortläsare. Han ska starta nätbutik. Och väntar på klartecken från den somaliska banken Dahabshiil att bli ”money transfer”-ombud. Många i området saknar möjlighet att skicka hem pengar till sina anhöriga.

Flera av hans landsmän vill gärna starta små företag.

– Problemet är att det är så svårt att få lån, säger Abdikadir. Och att spara ihop pengarna är nästan omöjligt.

Efteråt visar det sig att Bertil redan jobbar på problemet. Macken ska, tillsammans med Swedbank, starta en verksamhet med så kallade mikrolån till entreprenörer.

Signaturen ”Jan” vill helt klart inte se några fler somalier i Växjö. ”Växjö är en j-vla skithåla”, sammanfattar han i en kommentar till en artikel om anhöriginvandringen på Smålandspostens hemsida. I stort sett alla övriga 75 kommentarer är också kritiska, om än i välformulerade ordalag. Varför ska Sverige och Växjö ta så stort ansvar? Varför hjälper man inte människorna i deras hemland? är de vanligaste argumenten.

Håkan Engdahl är en av två representanter för Sverigedemokraterna i Växjös kommunfullmäktige. Han är inne på samma linje.

– Enligt kalkyler jag har fått kommer dessa 400 människor att kosta Växjö ungefär 100 miljoner kronor under 18 månader, säger han på telefon. Jag föreställer mig att de pengarna hade gjort betydligt större nytta i Somalia under längre tid.

Han tycker att den förda politiken är ansvarlös och tror inte att somalierna med sin låga utbildningsnivå kommer att kunna tillföra något till Växjös ekonomi förrän på två-tre generationers sikt. Dessutom ifrågasätter han de ”förstkommandes” motiv.

– Jag skulle aldrig åka ifrån mina barn och lämna dem i ett drabbat område för att ta mig till ett bättre land själv. Jag vet inte riktigt hur man tänker då.

Åter på Macken träffar vi Nimoo Abukar. Hon är 33 år och har varit i Sverige sedan 2009 då hon var tvungen att fly från Somalias huvudstad Mogadishu. Den terrorstämplade islamistgruppen Al-Shabab gillade inte den lilla butik hon drev och anklagade henne för spioneri för regeringssidan. Hennes man och fem döttrar finns nu i Ugandas huvudstad Kampala. De pratar i telefon så ofta det går.

– Jag är ensam, säger Nimoo. Jag tänker mycket. Min dotter säger: ”Mamma, kom hit, kom hit!”.

Tårarna rinner nerför Nimoos kinder.

Hon vill gärna utbilda sig till sjuksköterska, men det är svårt att koncentrera sig på svenskundervisningen eftersom hon sover så dåligt på nätterna.

Men Nimoo försöker, intygar Caroline Schough. Hon gillar tv-serien ”30 grader i februari”, om utlandssvenskarna i Thailand, och brukar skriva ner repliker hon hör för att få dem översatta.

Nimoos man och barn kunde ha kommit till Sverige för länge sedan om det inte vore för Migrationsverkets regler för identitetskontroll. Man måste veta att Nimoos familj verkligen är Nimoos familj. Problemet är bara att Somalia inte har en fungerande stat och därmed inte utfärdar några giltiga identitetshandlingar.

Men en vägledande dom från tidigare i år gör det nu alltså möjligt att bevisa släktskap med dna-test. Det görs genom ett enkelt salivprov. Nimoo har blivit topsad i munnen, liksom familjen via Sveriges ambassad i Uganda. Hon har utlovats besked inom tre veckor.

– Om de får komma? Åhhh, kärlek!

Nimoo lägger handen över hjärtat. Förklarar att det ändå återstår ett stort problem. Att skaffa pengar till flygbiljetterna.

– Kanske kan vi få hjälp av Röda Korset, Insha’Allah…

”Om Gud vill”.

– Jag blir så förbannad på Migrationsverket ibland när de säger att det står si och så i paragraferna, säger Bertil Närenbäck i bilen på väg mot järnvägsstationen. De har fel. Det finns möjlighet att frångå regler om det finns ”synnerliga” skäl. Man kan lösa problem och man ska vara human.

– Under min tid på Skatteverket ville jag aldrig skicka någon till kronofogden om den kunde visa att den hade möjlighet att betala senare. Även fast jag enligt reglerna var tvungen. Huvudsaken var ju att pengarna kom in!

Solen har tittat fram och det är inte längre lika kyligt bland taxibilarna. Bertil viker ihop sin prydliga utskrift med hållpunkterna för dagen och alla telefonnummer. Vi ser inte till Yousefo. Kanske är han ute på en körning.

Bertil måste övertalas att ställa upp på en bild. Han vill bara verka i bakgrunden. Berättar givetvis inte att han fått årets Mångfaldspris av Växjö kommun – det framkommer senare av en slump.

Efter ett helt yrkesliv bland skattesatser och momsdeklarationer – borde han inte unna sig lugn och ro nu? Golfa lite?

– Nej, det är ju roligt att hjälpa någon som behöver det. Och allt jämnar ut sig. Ibland behöver jag hjälp, även om det bara handlar om ett bensinstopp. Vi har ansvar för varandra.