Christer Strömholm

Om texten: Publicerad i Icakuriren inför retrospektiven “CHR” på Fotografiska museet 2012. 

När Fotografiska museet på 1980-talet erbjöd Christer Strömholm en utställning ska han först ha tackat blankt nej. Orsak: Han var konstnär, inte fotograf. Han arbetade med bilder, och råkade bara ha kameran som arbetsverktyg.

När Moderna museet, som Fotografiska museet tillhörde på den tiden, återkom med samma fråga tackade Strömholm gladeligen ja. Och utställningen ”9 sekunder av mitt liv” blev en jätteframgång med över 40 000 besökare.

Idag, tio år efter sin död, är Christer Strömholm en etablerad konstnär över stora delar av världen och hans stjärna är fortfarande i stigande. New Yorks stora prestigemuseer MoMA, Metropolitan och ICP har alla nyligen köpt in bilder av honom.

Strömholms liv var dessutom ett konstnärsliv i ordets rätta bemärkelse, och kan påminna om andra 1900-talsgiganter som Hemingway eller Kerouac. Kampen i andra världskrigets motståndsrörelser, kafélivet i Paris, pärlbandet av fruar och älskarinnor, faderns tidiga självmord, den obrottsliga lojaliteten med samhällets fattiga och utstötta, mordförsöket i ateljén…

Eller nej. Det sista är – med största sannolikhet – ett påhitt. Det fanns ingen tysk agent som sköt med maskingevär på Strömsholms säng genom den tunna väggen till hans vindsateljé på Bastugatan i Stockholm år 1942. Och nej, han överlevde alltså inte bara tack vare sin sömnlöshet, som fått honom att ställa sig vid fönstret för att puffa på sin pipa. Troligen lönnmördade han inte heller själv några agenter, och ägde aldrig en tunisisk smuggelbåt, fast det står i flera av hans biografier.

Men exakt vad som är sant och inte i Strömholms liv har till och med hans familj svårt att reda ut. Liksom Hemingway älskade han att odla myterna om sig själv.

Vad som är uppenbart är att han själv, i varje situation, valde sitt liv. Han gjorde inget han själv inte ville, och inget på slentrian. ”Endast döda fiskar flyter medströms” är ett talesätt han själv ska ha myntat.

När Fotografiska i Stockholm nu visar den stora retrospektiven ”CHR”, med runt 200 av hans bilder, ser det ut som en tanke. Det privata museet har på bara några år etablerat sig som landets främsta institution för det konstnärliga fotografiet.

Christer Strömholm föddes i Stockholm 1918. Mamma Lizzie var dotter till en välbärgad bankdirektör från Göteborg och pappa Fredrik var major. Christer växte upp i stora våningar på Östermalm och i gedigen borgerlig anda.

”Jag fick sitta vid de storas bord, men jag skulle vara enormt snyggt klädd, mina naglar skulle vara perfekt petade och jag fick sitta med böcker under armarna, så att armbågarna kom exakt in till kroppen”, berättar han i boken ”Poste Restante” från 1967. ”Jag fick inte tala utan att bli tilltalad. Jag lärde mig redan vid tidig ålder de vanligaste tio, tolv champagnemärkena.”

Om han misskötte sig kunde det bli tio rapp med ridpiskan, men som tur var fanns alltid tröst att få hos familjens jungfru Asta från Karlskoga.

När Christer Strömholm var sex år skilde sig föräldrarna och båda gifte om sig. Mamman med en man som Christer inte drog jämnt med. Pappan flyttade dessutom till Boden, där Christer visserligen fick hälsa på, men inte så ofta som han ville. Sin längtan efter pappa officeren stillade han genom att iscensätta historiskt korrekta fältslag med tennsoldater i serveringsgången utanför köket.

I ett rörande svar på ett brev från pappan, daterat 17 maj 1930, alltså som 11-åring, skriver Christer: ”Det låter i ditt brev som du inte vore så värst angelägen om att ha mig i Boden i sommar. Du och Gerda skall väl antagligen resa hit och i så fall är det ju onödigt att låta mig resa upp. Eller kanske Ni tycker att jag väsnas för mycket, skräpar ner, smutsar ner mig, river sönder mina kläder, bråkar vid måltiderna o.s.v. Ja pappa, detta gör jag nog ibland förstås, men jag håller på att genomgå en förändring. Jag håller nämligen på att bli herre nu.”

Denna förändring blev turbulent. Christer Strömholm hamnade ofta i bråk med skolkamrater under tonåren och ville inte underordna sig sin mamma och styvfar. Pappan ordnade placeringar på olika internatskolor runt om i landet, men sonen blev ständigt relegerad. Till sist beslöt han att låta sonen flytta upp till sig i Boden.

Lyckan blev kort för Christer. Den 6 juni 1934 gick fadern in på sitt arbetsrum för att ta sitt liv. Sittandes vid skrivbordet sköt han sig själv i hjärtat med tjänstepistolen. Förutom sin nya hustru Gerda lämnade han efter sig Christer och de små halvbröderna Stig och Sten.

Varför pappan valde att ta sitt liv är osäkert. Kanske bidrog det att han plågades av ständig huvudvärk efter en ögonoperation många år tidigare.

Christer Strömholm ville sällan göra några analyser av sin bildkonst, men han erkände att barndomen spelade en viktig roll: ”Jag skildrar inte det jag ser utan det jag såg”.

Sonen Joakim Strömholm, också fotograf, bekräftar sambandet.

– Allt det där han hade i bagaget med pappans självmord – när han senare gör alla sina resor och får en kamera i handen, då blir det rätt intressant. När vi pratade om någon av Dödsbilderna kunde han säga att ”det där är helt klart en reflektion av pappas självmord”.

”Dödsbilderna” är en av Christer Strömholms starkaste bildsviter och kretsar kring teman som död och övergivenhet, inte sällan i kombination med barndom. Som bilden på den lilla indiska pojken i Calcutta, som förefaller levande där han tittar fram under en hög med torra grenar. Men pojken är död och ligger på ett begravningsbål som strax ska antändas. Eller de berömda porträtten på japanska barn som blivit blinda efter Hiroshima-bomben.

Ofta anar man bara döden som symbolik. Som i bilden på en korg med övergivna dock-delar, eller den slitna textilen vars hål bildar mönstret av ett kranium.

Under den stökiga tonårstiden gick Christer Strömholm också med i Nordisk ungdom, ett slags nazianstruken scoutrörelse. Men redan under sin första språkresa till Tyskland som 17-åring verkar han ha blivit omvänd. På tåget till Dresden träffade han en halvjudisk dansös vid namn Doris Spengler, som han snart inledde ett förhållande med. På kvällarna hängde de på Onkel Antons Bierstube tillsammans med luggslitna konstnärer, musiker, prostituerade och avhoppade officerare. Alla motståndare till Hitlers tredje rike.

Kanske var det på detta ölkafé som Christer Strömholm upptäckte sin unika förmåga att komma nära människor, och inte minst de utsatta, de som inte passade in i normen. Många år senare lever han i långa perioder med en grupp transexuella i Paris, skildrat i bilder som blivit världsberömda under namnet ”Vännerna på Place Blanche”.

Från slutet av 1930-talet och framåt blir Christer Strömholms liv omöjligt att sammanfatta. Han skaffar sig en kamera som han alltid har med sig, även om hans plan ända in på 1950-talet är att bli landskapsmålare.

Han reser, går i konstskolor i Paris, Florens och Stockholm, målar inneboende hos vänner nere på kontinenten, renoverar en ruin i Sydfrankrike. 1938 utför han kuriruppdrag åt de spanska republikanerna i inbördeskriget. Året efter reser han med andra svenska frivilliga för att delta i Finska vinterkriget. Den främsta uppgiften blir att samla ihop liken av de tusentals ryska soldater som frusit ihjäl. De stela kropparna staplades i högar och eldades upp med hjälp av bensin.

På tåget hem från Finland får kompaniet veta att tyskarna är på väg att ockupera Norge. Christer med flera sätter omedelbart ihop ett frivilligt förband med målet att försvara Trondheim. Väl där blir de beskjutna och tvingas vända. Hemma i Stockholm ska han ha fortsatt med underrättelseverksamhet för de allierades räkning. Efter krigsslutet tilldelades han norsk krigsmedalj för sitt mod.

Efter kriget fortsätter Christer Strömholm att resa och jobbar tidvis som pressfotograf. Han arbetar åt Etnografiska museet och reser till Tunis med uppdraget att införskaffa en omskärelsekniv till museets samlingar. Väl på plats ska han ha inkvarterat sig på bordellen Le Palmier, där han fick bo gratis mot att han dekorerade salongen där flickorna tog emot sina kunder.

Någon småbarnsfar hann han aldrig vara (det sägs att äldste sonen Joakim föddes när Christer Strömholm befann sig på nämnda bordell och att han då skickade ett telegram till sin hustru med ett kärnfullt ”GRATTIS”). Det sägs också att han en gång gjorde slut på ett förhållande genom att överlämna ett fotoalbum med nakenbilder på den nya älskarinnan.

Men som alltid med Christer Strömholm finns en annan bild och en annan sanning. Han beskrivs som en kärleksfull och omtänksam tonårsfar som introducerade sina söner för konst och fotografi. Inte heller var han så rastlös eller svår att komma in på livet som det sägs.

– Han var ganska okomplicerad som person, säger Joakim Strömholm. Han var oftast lugn och harmonisk och älskade att pyssla med sina bilder som ett barn med sina leksaker. Det som gjorde honom upprörd var samhällets orättvisor och att se människor stå utanför. Och så var han förstås väldigt arg på undervisningssystemet inom den fotografiska utbildningen…

Christer Strömholm kunde inte förstå hur man kunde lägga mer tid på mörkrumsteknik än på bildens innehåll: ”De flesta fotografer är nollor och idélösa slavar under sina kameror”, skriver han i programbroschyren för den legendariska Fotoskolan i Stockholm, som han är med och startar 1962. Skolan krävde hundraprocentigt personligt engagemang av eleverna och kom att utbilda en hel generation av framstående svenska fotografer.

– Han älskade att omge sig med unga människor och han brann för att inspirera andra att skapa, säger Joakim Strömholm.

På varje porträtt av Christer själv anar man också hans illmariga blick. ”Christerbus” är ett välkänt begrepp bland familj och vänner.

– Han var 5 år i vissa lägen, säger Joakim Strömholm och skrattar. Han gillade att byta ut innehållet i presenter i smyg. Han kunde stå uppe och vänta på natten på någon som skulle gå på toaletten och skrämmas genom att sticka in sin käpp genom ventilationshålet. Som äldre blev han expert på att låtsas ramla nerför trappor…

År 1997 tilldelades Christer Strömholm det internationella Hasselbladspriset, som brukar kallas ”fotografins Nobelpris”. I samband med en utställning i Paris blev han några dagar före sin död år 2002 utnämnd till ”Le Grand Suédois” – den store svensken – av den franska dagstidningen Le Monde. Han lär ha sagt: ”Nu kan jag dö och känna mig nöjd!”.